Dela sista tiden

Mycket har hänt sedan sista inlägget. Min svärfar var döende och vi tillbringade mycket tid med honom på hospice. Det är speciellt att dela sista tiden med någon, lika speciellt som att tillbringa mycket tid med en liten bebi. Jag arbetar ju med svårt sjuka patienter, men det var ganska stor skillnad att finnas på andra sidan som närstående. Alla intryck förstärks och upplevelsen blir något man inte kan lämna omedelbart. Det var skönt att vara vid svärfars sida, hand i hand med min blivande make. Det kändes att han var trygg när vi var där, och därför valde han att dö när vi fanns där med honom. Jag har egentligen inte träffat honom så mycket och därför heller inte lärt känna honom direkt, men vi tog igen den tiden vi kunde den sista tiden. Det var skönt att ha ett möte människa till människa, och kunna dela med sig av känslan att inte vara rädd. För rädd är nog de flesta människor i den situationen, om man inte har hunnit förbereda sig på att ens tid är kommen. Jag hade tänkt sitta ner och prata med honom om döendet i förväg, men hans sjukdomsförlopp var snabbt och tiden saknades till detta. Han var inte medvetande sista dygnet men hörde allt vi sa. Jag sa till honom att släppa taget och strax efter dog han. Märklig och stark upplevelse. Nu så här i efterhand när begravningen är över är jag både ledsen att min svärfar inte kommer på bröllopet och för min blivande mans skull. Det är dessutom tråkigt att inte kunna prata världsliga saker med en man som ingen slog på fingrarna när det spelades TP.