Det var en fantastiskt dag, runt 24 grader, sol och blå himmel, lite lätt bris. Bröllopsdagen började tidigt med besök hos frissan, då jag blev inrullad i spolar och stor sjal. Sedan åkte jag med min pappa för att hämta brudbuketten. Hem till föräldrarna för att fylla på energiförrådet med lunch, satt själv i skuggan i trädgården och bara andades lugn. Det var skönt att vara själv med sina tankar en stund. Sen la jag makeup själv, den blev faktiskt väldigt bra. Åter till frissan för en och en halv timmes läggande av frisyren, brudkronan sattes på plats och jag började känna mig väldigt förändrad. Ut i frissans kök och på med alla smycken, vita strumpor, strumpeband, brudklänningen, den magiska figurformande underkjolen och brudskorna. Frissan fixade till frisyren lite till och sen kom min blivande make och hämtade mig. Han var klädd i jaquett med blå plastron och var så fin. Han bara log mot mig och tog min hand.
Iväg i den stora bilen med brudnäbbarna; mina döttrar, och bestman som chaufför. Jag fick hela baksätet för mig själv. Underkjolen gjorde mig nästan dubbelt så bred när jag satt ner.
Vid havet, Skånes sydkust, var det dags för fotografering. Fotografen gjorde ett mycket bra jobb, kändes inte dumt på något sätt och jag tror att risken är mycket liten att det blir väldigt stela bilder. Det tar ju ett tag innan bilderna kommer. Sommaren har sina egenheter, det började klia som bara den på ryggen en gång, då fiskade min blivande man upp en liten myra som förirrat sig bland krinolinerna!
Så for vi iväg till vigselplatsen, vi kunde köra i långsamt tempo dit för att komma precis i rätt tid. Vi for om festlokalen för att lämna in någon väska på vägen, så god marginal fanns. Kom till Kåseberga i exakt utsatt tid, och körde in på den lilla slingrande vägen i byn, som snart blev ännu mindre. 4 damer blev touchade av bilen i sista svängen innan vägbommen men de verkade knappt märka vår existens... Märkligt! Massor med folk gick i vägen på väg upp till Ale stenar när vi kom åkande och alla tittade förstås nyfiket in i bilen. Fram kom vi slutligen till den sista färisten där vi parkerade bilen, alla klev ur och kläderna ordnades till en sista gång. Så många veck blev det inte på klänningen. Sen tågade bröllopsföljet fram till Ale stenar där släkt, vänner, musiker och vigselförrättare väntade. Det kändes som om vi var huvudpersonerna i en film just då. Det var gott om turister och vi blev fotograferade av många redan på väg till ceremonin. I luften ovanför oss flög glador och lärkor drillade. Havet glittrade och hade en speciell nyans som det sällan har. När vi kom fram tog vigselförrättaren emot oss nästan som med öppna armar vid mitt hemsydda hjärta av vadmal, det kändes tryggt i en annars pirrig stund. Vi lyssnade till sången och musiken, och allt vi i förväg valt ut kändes så rätt i stunden. Så var det dags för våra löften, löften som vi skrivit i förväg men inte visat för varandra. Det var en mycket laddad stund, jag hade svårt att höra ens vad jag själv sa, men vi har sparat löftena efteråt. Vi svarade rätt på alla frågor, dvs JA! Ringväxlingen gick lite trögt då värmen gjorde att vi var lite svullna, men efter att vi båda fått ta i satt våra vigselringar på plats!
Dags för gratulationer av släkt och vänner, då lade sig turisterna inte i längre. Under ceremonin stod de på avstånd och lyssnade på musiken och tittade på oss, men det bekom ingen i bröllopsföljet. Ris och blomblad kastades i massor och vi kramade om varenda en. Det är ju lite speciellt att komma allra sist, man hinner inte hälsa på en enda en. Och alla var ju komna för vår skull.
Efter att ha dröjt oss kvar ett bra tag för att hinna prata med alla drog vi oss tillbaks mot bilen och åkte till festen. Festen kan sammanfattas i god mat, många tal, spex och härlig dans natten lång.
Som slutknorr kan nämnas att jag och min nyblivne make dagen efter lämnade över överraskningen att vi väntar barn i januari, vilket givetvis orsakade nytt kram- och grattiskalas!
Bröllopsdagen blev den vackraste dagen i livet!
/Helene
