Resdag 12 Gobiöknen 27 juli

Väckarklockan stod på halv sex. Är detta verkligen semester? Eller bröllopsresa? Men vi har ju ett tåg att passa, och vi får nog möjlighet att sova någon timme på tåget senare under dagen. På tåget hamnade vi en kupé tillsammans med Staffan och Elisabeth. Det är ju lite trångt med fyra i en kupé, men vi ordnade det rätt bra för oss. Efter att ha ätit en stabil frukost på hotellet så var vi inte sugna på den mongoliska som vi fick serverat i kupén. Den bestod bland annat av köttbullar och ris som skulle ätas med pinnar. Vi passade på att sova en stund innan vi var framme vid dagens första stopp i Choir. Det var nästan en spökstad som vi kom till eftersom antalet invånare inte längre var så stort efter att Sovjet/Ryssland lagt ner sin flygbas här. Växtligheten minskade efterhand och till slut hade vi nått Gobiöknen med all sin sand. Vilka oerhörda vidder med bara sand och sten så långt ögat kunde nå. Vi såg kameler och en oas. Vilken syn!
Lunchen intog vi i den mongoliska restaurangvagnen som var vackert smyckad med träsniderier. Servicen var sämre än i den ryska restaurangvagnen, men maten var lika god, även om kaffet var vedervärdigt (en färdig påse med socker, kaffe och mjölkpulver i ett).
Strax efter lunch så hann vi knappt med kaffet i vår kupé innan vi var framme vid nästa stopp; Sainshand. En relativt stor stad med tanke på att den låg mitt i öknen. Vi tog en promenad på perrongen och blev rejält varm eftersom det här måste ha varit en bra bit över 30 grader. Skönt att det i alla fall fläktade lite grand.
Kupén börjar kännas rätt så varm. Tiden går snabbt till nästa mål mat eftersom middagen kom bara 2 h efter att lunchen var färdig. Utanför fönstret är landskapet kargt. Det kommer rätt mycket regn och till och med åska vid ett tillfälle. Vi ser varken speciellt mycket djur eller människor. Vid middagen blev vi bjudna på rött vin av Staffan eftersom Sonja fyller år idag.
Vi når den mongoliska gränsen ca kl 22. Återigen är det dags för att fylla i en massa papper. Dels för att vi ska få lämna Mongoliet, och dels för att komma in i Kina. Det är bara att försöka koppla av och låta allt ta den tid det kommer att ta. Vi kan i allafall roa oss över att 4 tyskar har kommit in i vår vagn, och att de och deras packning har fått tränga in i tågvärdens lilla hytt. Nästan så att man skulle vilja ta foto på det.