Juldagar

Goddagens!

Nu är juldagarna passé, och vi kan åter börja leva lite mer normalt igen...
Julen var ovanligt intensiv i år, kanske främst med den nästan färdiga Ärtan, som var stod emellan oss och alla julbestyr samt att vi var många i huset.

Julbord skulle vi ha var bestämt, och med tiden kom allt fler personer till som ville fira julafton i huset med oss. OK sa vi. Det blev 9 till slut, varav två barn. 10 om man räknar med en julälskande labrador, och det är ju klart man gör.

Ett par dagar före julafton ägnades åt lite julmatsförberedelser, Moj och vi delade på vad som skulle lagas och vi tror nog slutprodukten blev ganska så bra!
Julbord åt vi på eftermiddagen, innan Kalle. Hann också med en hundpromenad innan vi satte oss till ro och lät maten smälta framför Kalle Anka & vänner och Kan du vissla Johanna.

Sen dök tomten upp för lite sedvanligt spex. Tomten hade i år skidskor och vanliga gångstavar, kanske mest praktiskt med tanke på den gröna julen. Hunden blev överförtjust att få komma fram och hälsa, och de flesta av oss andra fick skrattkramp i magen. Alltid lika festligt :)
Klapparna var många och finurliga, och julklappsutdelningen blev lång. Bästa klappen i år var en giraff med hopfällbara ben och ryttare med dingliga snörben som tillverkats i slöjden. Jättefin!!!

Kvällen ägnade vi åt gröt och nötknäppning. Teven var för en gångs skull avstängd. Vid 21-tiden ringde vi runt till de släktingar vi inte firade jul med, för att stämma av hur alla hade det. Alltid lika kul att höra sladder om klappar. Kvällen blev snabbt sen och ingen önskade sig i vanlig ordning iväg till kyrkobesök.

Det tog väl 2 dygn att återhämta sig från den kraftansträngning som julafton hemma innebär. Men nu är det gjort, och det blev gjort ordentligt. Trist med de som inte blev färdiga att komma till oss, för det lär dröja innan vi orkar göra repris på en lyckad julafton. Jobbigt att vara så många, ja, men det är rätt härligt med hela tjocka släkten nära trots allt!!!

Julstress

Har legat vaken en del i natt och funderat på det här med julen. Jag undrar varför jag känner som jag gör? Julstress... Att inte räcka till... Att inte göra saker på rätt sätt... Tror att alla andra julälskare är för traditionsbundna, och jag är den siste att inrätta mig efter traditioner.

För mig och min man firas inte julen på grund av något kristet budskap, men jag tror ändå att han och jag har lite olika inställning till julen. Jag vill ha lugn och ro, det är mest centralt för mig. Han vill ha (en massa) god mat, god dricka, långa julklappsverser och tomtar i varenda hörn. Klart det är mysigt med lite pynt, men det ska ju hållas i ordning med. Tror hunden kommer att ta varje chans att ordna till pyntet enligt egna regler. Han försökte ju igår, och kulor, glitter och tomtar lär kittla hans sinnen ordentligt!

Fick igår på telefon uppmaningen "Klä nu granen ordentligt så kommer jag och inspekterar den på söndag". Vad känner man när man hör något sånt? Att hur man än gör så duger det inte? Att granen måste leva upp till en viss standard (som jag varken känner till eller bryr mig om)? Att granar ska vara vackra att titta på? Jag säger bara "fråga vad hunden tycker om granen". Vi har nog samma känsla, hunden och jag. En gran är en gran. Inte något man sitter och njuter av i timtal. Inte jag iallafall. Inte hunden heller.

Hunden och granen

Vi högg gran i skogen i söndags, sen låg den insvept i nät på uteplatsen och liknade jag vet inte riktigt vad i hundens ögon. Gimli skällde som besatt när den bara låg där. Såg nog hotfull ut. Så packade vi upp den när Gimli tittade på, satte på julgransfot och plockade in granen. Nu var den inte lika intressant, ej heller skrämmande. Så han har faktiskt låtit den vara nu, inte minsta ljud eller rörelse mot granen alls.

Idag hängde jag upp ett par änglar i granen. Den lägst sittande av dessa gungar så fort jag på nytt kommer in i rummet. Inte gungar änglar av sig själv heller.... Men Gimli är i högsta grad engagerad i ängelns väl och ve. Fasar bara för resten av julpyntet som ska upp i granen. Gimli älskar bollar, och som den apportör han är kommer det nog att bli joxigt så småningom...

Nobelfest & medkänsla

Igår var det Nobelfest i Stockholm och hemma hos oss som traditionen bjuder. Tillsammans hade vi skapat en trerättersmeny, lagade mat tillsammans och klädde upp oss och satte oss till bords.

Förrätt

Serranoskinka med melonsallad och rostade solrosfrön

Huvudrätt

Rösti med marinerad kycklingfilé och sås surprise

Dessert

Hallonparfait med dekorchocklad

I vanlig ordning blev det stor succé, kanske mest beroende på att vi var vrålhungriga efter dagens simtävling och den fina klädseln. Tjejerna hade kinaklänningar och röda kinapinnar i håret, vilket piffade upp stämningen en hel del!

Efter maten satt vi dästa i soffan och kollade på resten av Nobelbanketten, det är skoj att kommentera alla klänningar och glammiga stilar.

Nog lyssnar man en hel del på det som sägs mellan de vackra bilderna, det är många samtal som handlar om vetenskap och forskning.

Jag undrar om det någonsin kommer att bli något av mina gamla avhandlingstankar. Det är väl bara att ta tag i det igen, nu efter att Ärtan kommer till världen. Det ska väl inte vara så svårt egentligen, det enda som behövs är kreativitet och vilja!!! Vad ligger närmst mitt hjärta till att börja med? Får grunna på det ett tag nu när jag är ledig. För vill vill jag någonstans längst inne, jag har bara haft lite hinder på vägen om man så säger. Det tog mycket kraft att förlora två kollegor på lite mindre än två månader, den ena mer överraskande än den andra. Det ligger snart två år tillbaks i tiden nu, men det gjorde ont och var svårt att hämta sig ifrån. Jag jobbade väldigt intensivt då, hade två jobb parallellt vilket säkert skyddade mig från att börja bearbeta det som hänt. Det var inget bra, för sorg är något jag vill ta tag i med en gång, annars kommer det bara senare. I början på året kom ytterligare en förlust i familjen, oväntat även där. Vi var mitt i bröllopsförberedelserna så även det fick jag bearbeta lite efter hand även om det fanns möjlighet att sörja direkt. Men man kan inte bara gå vidare och le och skratta åt allting direkt igen, det måste finnas tid till reflektion annars fungerar inte själen optimalt...

På jobbet är det en förutsättning om man har utvecklad medkänsla. Människor som är svårt sjuka har samma förmåga att känna glädje, smärta, lycka och lidande som jag själv. Det är skönt att känna den naturligt uppkomna medkänslan, det får mig som professionell att känna ett kärleksfullt sinnestillstånd, en harmoni.

Medkänsla är en andlig attityd som bygger på en önskan att andra ska befrias från sitt lidande. Det handlar om engagemang, ansvar och respekt för sin nästa. Medkänsla är ju själva grunden för människans överlevnad, och tillsammans med värme och värdighet en förutsättning för att livet ska kännas meningsfullt.

Sätta deg

Nu har första tjejen i ankomstgruppen på nätet fått sin bebbe, med akut snitt. Det känns lite pirrigt att även vi snart är där, men jag hoppas verkligen att vi får gå tiden ut och inte föda i förtid. December är ju ingen större hit när det är januari vi har riktat in oss på. Vi håller på för fullt med vår föräldrakurs, även om jag har gått förut så lär jag mig en massa nytt. Igår höll vi på med massage, det var döskönt!!

Vi har även varit på ett mycket kort studiebesök på förlossningen som inte sa någonting. Det sa mer när vi var akut inne i september, då passade vi på att kolla lite på lokaliteterna och bildade oss en uppfattning på egen hand. Vi funderar på hur vi vill göra efter ankomst; av de tre alternativen avd på kk, hotell resp tidig hemgång känns det första minst tilltalande. De andra kan vi tänka oss men vi får se hur vi mår då och vad vi känner för. Vi kanske vill gå i ide helt och hållet, det är ju faktiskt januari...



Idag ska pepparkaksdegen sättas för att stå till sig tills på lördag som blir stora bakdagen. Vi hoppas att vi kommer att orka baka, orken tryter för varje dag trots att Hb och sömnnivåer ligger bra. Tror det är del av hela proceduren, att man vänder sig inåt den sista tiden och behöver hämta all kraft man kan få.

Om att se likheter och att göra en uppgift klar

Börjar bakifrån; idag lyckades jag höggravid kapa åt mig 5 högskolepoäng. Det kändes rätt skönt, för det var ett tag sen jag läste. Så längesen att jag fått tillbaks lite av suget faktiskt. Men jag måste ta mig en ordentlig funderare på hur jag vill göra framöver, om jag vill leva ut min gamla dröm om att forska eller om jag ska bli bättre på något annat.

I morgon går vi in i 35+0. Det känns ruskigt kort tid kvar tills Ärtan är här, samtidigt blir det skönt att bli av med magen och den otympliga kroppen och börja träna på riktigt igen. Jag längtar efter att ha vanliga brallor på mig och slippa bära på de nästan 10 mjölpaketen. Vi fortsätter föräldrakursen och så är det studiebesök på gång, hoppas kunna återse lokalen utan att bli hänvisad till annan plats.

Att se likheter. Det är basalt och egentligen inte svårt att möta andra med utgångspunkt från de mest grundläggande faktorerna vi som människor har gemensamt. Vi är alla födda på samma sätt och vi dör på samma sätt. Alla önskar vi att slippa lidande och alla önskar vi oss lycka. Försök se bort från det som skiljer; hudfärg, yrke, religion & kultur.


Ett exempel är träffar med de som har uppenbara likheter och något som binder samman. Som några av Gunnels barnbarnsbarn som träffades nu i november, en hel del likheter finns där som binder samman de fyra unga damerna. Nästa gång barnbarnsbarnen ses är i vår, då är det med minst tre till.

Leva sig in i andras situtation

När jag ska närma mig andra, ska jag göra det med inlevelseförmåga. Försöka sätta sig in i andras situation med fantasins hjälp. Metoden kräver förmågan att inte hävda sin egen synpunkt utan betrakta saken ur den andres perspektiv. Föreställa sig att man är i den andres kläder, synsättet hjälper dig att få respekt för andras känslor.På jobbet är detta inga som helst problem, men rent privat är det skillnad. Jobb är jobb, privat är en helt annan sak. Jobbet ska jag inte yppa här av sekretesskäl, men det kan bli problem rent etiskt om man försöker betrakta allt enbart ur patientens perspektiv.

Rent privat vet vi alla som lever i fungerande parförhållanden att man inte kan hålla på sig själv utan på "teamet", och då kräver det att man respekterar och försöker förstå den andres känslor. Men hur lär man sina barn detta? Genom att låta dem prova olika sätt och diskutera vad det resulterade i. Det finns föräldrar som försöker styra sina barn att inte göra "fel". Men hur man än beter sig i olika situationer är det inte alltid som det blir helt rätt, vilket jag försöker förmedla till mina döttrar. Tror inte att det lönar sig att klanka på sina barn i längden, nej inte ens i det korta perspektivet. Utan låta dem pröva sig fram, och du finns som förälder vid deras sida för att stödja hur resultatet än blir.

Våra grundbehov

Enligt Dalai Lama ska vi värna om våra grundläggande fysiska behov av mat, kläder och husrum, men när dessa väl är tillfredsställda behöver vi enbart ett psyke för att nå fullkomlig lycka.

Det här kommer man att tänka på när man likt oss bombarderas med reklambudskap och köpbudskap om barnkläder och -grejer. "Ditt barn kommer inte att vara lyckligt om du inte skaffar denna oumbärliga pryl..." Något grundläggande för ett barn och för vuxna är behovet av ömsint beröring, som frisätter oxytocin -"lugn och ro"-hormonet i kroppen. Närhet och kärleksfull beröring är något vi instinktivt känner är positivt. Vilket inte kan ersättas med någon pryl i världen.

Men så länge vi använder vårt psyke som Laman säger för att medvetet välja bort det vi inte instinktivt behöver så lär vi nog bli lyckliga i denna köpgalna värld.