Juldagar

Goddagens!

Nu är juldagarna passé, och vi kan åter börja leva lite mer normalt igen...
Julen var ovanligt intensiv i år, kanske främst med den nästan färdiga Ärtan, som var stod emellan oss och alla julbestyr samt att vi var många i huset.

Julbord skulle vi ha var bestämt, och med tiden kom allt fler personer till som ville fira julafton i huset med oss. OK sa vi. Det blev 9 till slut, varav två barn. 10 om man räknar med en julälskande labrador, och det är ju klart man gör.

Ett par dagar före julafton ägnades åt lite julmatsförberedelser, Moj och vi delade på vad som skulle lagas och vi tror nog slutprodukten blev ganska så bra!
Julbord åt vi på eftermiddagen, innan Kalle. Hann också med en hundpromenad innan vi satte oss till ro och lät maten smälta framför Kalle Anka & vänner och Kan du vissla Johanna.

Sen dök tomten upp för lite sedvanligt spex. Tomten hade i år skidskor och vanliga gångstavar, kanske mest praktiskt med tanke på den gröna julen. Hunden blev överförtjust att få komma fram och hälsa, och de flesta av oss andra fick skrattkramp i magen. Alltid lika festligt :)
Klapparna var många och finurliga, och julklappsutdelningen blev lång. Bästa klappen i år var en giraff med hopfällbara ben och ryttare med dingliga snörben som tillverkats i slöjden. Jättefin!!!

Kvällen ägnade vi åt gröt och nötknäppning. Teven var för en gångs skull avstängd. Vid 21-tiden ringde vi runt till de släktingar vi inte firade jul med, för att stämma av hur alla hade det. Alltid lika kul att höra sladder om klappar. Kvällen blev snabbt sen och ingen önskade sig i vanlig ordning iväg till kyrkobesök.

Det tog väl 2 dygn att återhämta sig från den kraftansträngning som julafton hemma innebär. Men nu är det gjort, och det blev gjort ordentligt. Trist med de som inte blev färdiga att komma till oss, för det lär dröja innan vi orkar göra repris på en lyckad julafton. Jobbigt att vara så många, ja, men det är rätt härligt med hela tjocka släkten nära trots allt!!!

Julstress

Har legat vaken en del i natt och funderat på det här med julen. Jag undrar varför jag känner som jag gör? Julstress... Att inte räcka till... Att inte göra saker på rätt sätt... Tror att alla andra julälskare är för traditionsbundna, och jag är den siste att inrätta mig efter traditioner.

För mig och min man firas inte julen på grund av något kristet budskap, men jag tror ändå att han och jag har lite olika inställning till julen. Jag vill ha lugn och ro, det är mest centralt för mig. Han vill ha (en massa) god mat, god dricka, långa julklappsverser och tomtar i varenda hörn. Klart det är mysigt med lite pynt, men det ska ju hållas i ordning med. Tror hunden kommer att ta varje chans att ordna till pyntet enligt egna regler. Han försökte ju igår, och kulor, glitter och tomtar lär kittla hans sinnen ordentligt!

Fick igår på telefon uppmaningen "Klä nu granen ordentligt så kommer jag och inspekterar den på söndag". Vad känner man när man hör något sånt? Att hur man än gör så duger det inte? Att granen måste leva upp till en viss standard (som jag varken känner till eller bryr mig om)? Att granar ska vara vackra att titta på? Jag säger bara "fråga vad hunden tycker om granen". Vi har nog samma känsla, hunden och jag. En gran är en gran. Inte något man sitter och njuter av i timtal. Inte jag iallafall. Inte hunden heller.

Hunden och granen

Vi högg gran i skogen i söndags, sen låg den insvept i nät på uteplatsen och liknade jag vet inte riktigt vad i hundens ögon. Gimli skällde som besatt när den bara låg där. Såg nog hotfull ut. Så packade vi upp den när Gimli tittade på, satte på julgransfot och plockade in granen. Nu var den inte lika intressant, ej heller skrämmande. Så han har faktiskt låtit den vara nu, inte minsta ljud eller rörelse mot granen alls.

Idag hängde jag upp ett par änglar i granen. Den lägst sittande av dessa gungar så fort jag på nytt kommer in i rummet. Inte gungar änglar av sig själv heller.... Men Gimli är i högsta grad engagerad i ängelns väl och ve. Fasar bara för resten av julpyntet som ska upp i granen. Gimli älskar bollar, och som den apportör han är kommer det nog att bli joxigt så småningom...

Nobelfest & medkänsla

Igår var det Nobelfest i Stockholm och hemma hos oss som traditionen bjuder. Tillsammans hade vi skapat en trerättersmeny, lagade mat tillsammans och klädde upp oss och satte oss till bords.

Förrätt

Serranoskinka med melonsallad och rostade solrosfrön

Huvudrätt

Rösti med marinerad kycklingfilé och sås surprise

Dessert

Hallonparfait med dekorchocklad

I vanlig ordning blev det stor succé, kanske mest beroende på att vi var vrålhungriga efter dagens simtävling och den fina klädseln. Tjejerna hade kinaklänningar och röda kinapinnar i håret, vilket piffade upp stämningen en hel del!

Efter maten satt vi dästa i soffan och kollade på resten av Nobelbanketten, det är skoj att kommentera alla klänningar och glammiga stilar.

Nog lyssnar man en hel del på det som sägs mellan de vackra bilderna, det är många samtal som handlar om vetenskap och forskning.

Jag undrar om det någonsin kommer att bli något av mina gamla avhandlingstankar. Det är väl bara att ta tag i det igen, nu efter att Ärtan kommer till världen. Det ska väl inte vara så svårt egentligen, det enda som behövs är kreativitet och vilja!!! Vad ligger närmst mitt hjärta till att börja med? Får grunna på det ett tag nu när jag är ledig. För vill vill jag någonstans längst inne, jag har bara haft lite hinder på vägen om man så säger. Det tog mycket kraft att förlora två kollegor på lite mindre än två månader, den ena mer överraskande än den andra. Det ligger snart två år tillbaks i tiden nu, men det gjorde ont och var svårt att hämta sig ifrån. Jag jobbade väldigt intensivt då, hade två jobb parallellt vilket säkert skyddade mig från att börja bearbeta det som hänt. Det var inget bra, för sorg är något jag vill ta tag i med en gång, annars kommer det bara senare. I början på året kom ytterligare en förlust i familjen, oväntat även där. Vi var mitt i bröllopsförberedelserna så även det fick jag bearbeta lite efter hand även om det fanns möjlighet att sörja direkt. Men man kan inte bara gå vidare och le och skratta åt allting direkt igen, det måste finnas tid till reflektion annars fungerar inte själen optimalt...

På jobbet är det en förutsättning om man har utvecklad medkänsla. Människor som är svårt sjuka har samma förmåga att känna glädje, smärta, lycka och lidande som jag själv. Det är skönt att känna den naturligt uppkomna medkänslan, det får mig som professionell att känna ett kärleksfullt sinnestillstånd, en harmoni.

Medkänsla är en andlig attityd som bygger på en önskan att andra ska befrias från sitt lidande. Det handlar om engagemang, ansvar och respekt för sin nästa. Medkänsla är ju själva grunden för människans överlevnad, och tillsammans med värme och värdighet en förutsättning för att livet ska kännas meningsfullt.

Sätta deg

Nu har första tjejen i ankomstgruppen på nätet fått sin bebbe, med akut snitt. Det känns lite pirrigt att även vi snart är där, men jag hoppas verkligen att vi får gå tiden ut och inte föda i förtid. December är ju ingen större hit när det är januari vi har riktat in oss på. Vi håller på för fullt med vår föräldrakurs, även om jag har gått förut så lär jag mig en massa nytt. Igår höll vi på med massage, det var döskönt!!

Vi har även varit på ett mycket kort studiebesök på förlossningen som inte sa någonting. Det sa mer när vi var akut inne i september, då passade vi på att kolla lite på lokaliteterna och bildade oss en uppfattning på egen hand. Vi funderar på hur vi vill göra efter ankomst; av de tre alternativen avd på kk, hotell resp tidig hemgång känns det första minst tilltalande. De andra kan vi tänka oss men vi får se hur vi mår då och vad vi känner för. Vi kanske vill gå i ide helt och hållet, det är ju faktiskt januari...



Idag ska pepparkaksdegen sättas för att stå till sig tills på lördag som blir stora bakdagen. Vi hoppas att vi kommer att orka baka, orken tryter för varje dag trots att Hb och sömnnivåer ligger bra. Tror det är del av hela proceduren, att man vänder sig inåt den sista tiden och behöver hämta all kraft man kan få.

Om att se likheter och att göra en uppgift klar

Börjar bakifrån; idag lyckades jag höggravid kapa åt mig 5 högskolepoäng. Det kändes rätt skönt, för det var ett tag sen jag läste. Så längesen att jag fått tillbaks lite av suget faktiskt. Men jag måste ta mig en ordentlig funderare på hur jag vill göra framöver, om jag vill leva ut min gamla dröm om att forska eller om jag ska bli bättre på något annat.

I morgon går vi in i 35+0. Det känns ruskigt kort tid kvar tills Ärtan är här, samtidigt blir det skönt att bli av med magen och den otympliga kroppen och börja träna på riktigt igen. Jag längtar efter att ha vanliga brallor på mig och slippa bära på de nästan 10 mjölpaketen. Vi fortsätter föräldrakursen och så är det studiebesök på gång, hoppas kunna återse lokalen utan att bli hänvisad till annan plats.

Att se likheter. Det är basalt och egentligen inte svårt att möta andra med utgångspunkt från de mest grundläggande faktorerna vi som människor har gemensamt. Vi är alla födda på samma sätt och vi dör på samma sätt. Alla önskar vi att slippa lidande och alla önskar vi oss lycka. Försök se bort från det som skiljer; hudfärg, yrke, religion & kultur.


Ett exempel är träffar med de som har uppenbara likheter och något som binder samman. Som några av Gunnels barnbarnsbarn som träffades nu i november, en hel del likheter finns där som binder samman de fyra unga damerna. Nästa gång barnbarnsbarnen ses är i vår, då är det med minst tre till.

Leva sig in i andras situtation

När jag ska närma mig andra, ska jag göra det med inlevelseförmåga. Försöka sätta sig in i andras situation med fantasins hjälp. Metoden kräver förmågan att inte hävda sin egen synpunkt utan betrakta saken ur den andres perspektiv. Föreställa sig att man är i den andres kläder, synsättet hjälper dig att få respekt för andras känslor.På jobbet är detta inga som helst problem, men rent privat är det skillnad. Jobb är jobb, privat är en helt annan sak. Jobbet ska jag inte yppa här av sekretesskäl, men det kan bli problem rent etiskt om man försöker betrakta allt enbart ur patientens perspektiv.

Rent privat vet vi alla som lever i fungerande parförhållanden att man inte kan hålla på sig själv utan på "teamet", och då kräver det att man respekterar och försöker förstå den andres känslor. Men hur lär man sina barn detta? Genom att låta dem prova olika sätt och diskutera vad det resulterade i. Det finns föräldrar som försöker styra sina barn att inte göra "fel". Men hur man än beter sig i olika situationer är det inte alltid som det blir helt rätt, vilket jag försöker förmedla till mina döttrar. Tror inte att det lönar sig att klanka på sina barn i längden, nej inte ens i det korta perspektivet. Utan låta dem pröva sig fram, och du finns som förälder vid deras sida för att stödja hur resultatet än blir.

Våra grundbehov

Enligt Dalai Lama ska vi värna om våra grundläggande fysiska behov av mat, kläder och husrum, men när dessa väl är tillfredsställda behöver vi enbart ett psyke för att nå fullkomlig lycka.

Det här kommer man att tänka på när man likt oss bombarderas med reklambudskap och köpbudskap om barnkläder och -grejer. "Ditt barn kommer inte att vara lyckligt om du inte skaffar denna oumbärliga pryl..." Något grundläggande för ett barn och för vuxna är behovet av ömsint beröring, som frisätter oxytocin -"lugn och ro"-hormonet i kroppen. Närhet och kärleksfull beröring är något vi instinktivt känner är positivt. Vilket inte kan ersättas med någon pryl i världen.

Men så länge vi använder vårt psyke som Laman säger för att medvetet välja bort det vi inte instinktivt behöver så lär vi nog bli lyckliga i denna köpgalna värld.

Sätta upp en riktning

Livets övergripande mål är lycka. Ha som mål att ägna en timme, en eftermiddag eller helt enkelt flera dagar till att reflektera över vad som är viktigt i livet. Utifrån vad som kommer fram görs sedan prioriteringar. På så sätt sätts ditt liv in i rätt sammanhang. Ett nytt perspektiv erhålls och du blir varse om vilken riktning du bör gå.

Dagen har ägnats åt fönsterputseri istället för navelskåderi, vilket tröttat ut såväl kropp som själ. I morgon är det dags att fokusera på lyckan igen. Fast lyckan har varit närvarande hela dagen, har ju putsat tillsammans med en person som betyder mycket lycka för mig, putsat ett hus som innebär lyckligt liv och småpratat i flera timmar om saker och händelser som gör oss lyckliga. Vädret var rätt okej en del av dagen, resten fick kvitta för vi fick ändå gjort det vi föresatt oss att göra.
Nu har mörkret fallit, men i morgon, kan jag se ut genom klara rutor och fundera vidare på det där med lyckan. Undrar om man behöver gå i någon ny riktning?

Tänka bra tankar!

Dagens tankenöt handlar om att tankar och känslor kan vara både nyttiga och skadliga. Var och en bör lära sig vad som är negativa tankar och känslor. Om man söker lycka bör man söka de orsaker som ger upphov till lyckan och vilka som hindrar lyckan. Negativa tankemönster kan ersättas av positiva, tanken att träna sig att bli lyckligare är därför en högst påtaglig möjlighet.

Igår kväll drabbades jag av graviditetshormonerna, och tårarna kommer rullande av sig själv. Högst obehagligt egentligen att en känsla kommer av sig själv, samtidigt känns det skönt att kroppen och själen funkar så att det är nära till hela känsloregistret. Det var inget speciellt som hade hänt, bara att hela tillvaron gungade i hormonstormen. Jag har ju all anledning att känna lycka, uppskattar det jag har, men kanske ibland har svårt att hålla disciplinen som ger sinnesfrid. Jag kanske skulle ha gått upp och satt mig ner och mediterat en stund, kanske till och med stannat i sängen och höjt gardena. Men hursomhaver ger nu graviditetshormonerna inte några negativa följder, de utgör snarare skydd mot det inre jaget. Somnade lycklig till slut, och vaknade upp till en ny underbar dag. En dag närmre ärtans ankomst. En dag närmre jul. En dag med mina döttrar. En dag då solens strålar till slut tvingar sig igenom dimman!

Uppskatta det du har!

Så här när vi går mot julruschen, behöver vi alla prylar egentligen? Är det inte viktigast att uppskatta det vi redan har?

Idag träffades fyra av kusinerna och fyra av nästkusinerna, och snart kommer tre små nästkusinbebbar till världen. Det känns så varmt och nära till släktingarna, även om vi inte träffas så ofta, och jag önskar att vårt barn får mycket kontakt med sina nästkusiner framöver. Det kostar ju inget, och är något självklart som finns att uppskatta!

När det gäller önskan om allt dyrbarare ägodelar, om den bygger på en inställning som innebär att ha mer och mer, når man till sist gränsen för vad man kan skaffa sig och då mister man allt hopp och sjunker ner i en depression...
en intressant sak med girigheten är att trots att det bakomliggande motivet är att nå tillfredsställelse, är det ironiska att man ändå inte är tillfredsställd när man skaffat sig föremålet man önskade. Den verkliga boten mot girighet är förnöjsamhet. (Dalai Lama)

Men hur blir man då förnöjsam? Jo, genom att uppskatta det man redan har istället för att glupskt och girigt skaffa allt mer. I år är vi extra ekonomiska och får endast ge varandra hemgjorda julklappar, förutom en köpt. Det känns verkligen bra och avspänt!

Om att ha disciplin

Dagens Yogastund.
Lyckan avgörs mer av sinnestillstånd än av yttre händelser. Efter att en omvälvande förändring i livet skett återvänder du till din normala nivå av vardagslycka.
Om man då redan är väldigt lycklig i sin vardag? Gift med personen man älskar, har barn och familj nära kring sig, och en balans i livet mellan privatliv och ett motiverat arbete. Men behovet att söka inåt finns där ändå, hur förklara detta?

Så länge man saknar den inre disciplinen som ger sinnesfrid kan de yttre tillgångarna och villkoren, hur bra det än är, aldrig ge den känsla av glädje och lycka som man söker.
Om man å andra sidan har denna inre egenskap, denna sinnesfrid, en viss grad av stabilitet, är det fortfarande möjligt att leva glad och lycklig, även om man saknar olika yttre faktorer som man normalt skulle betrakta som nödvändiga förutsättningar för lycka. (enl Dalai Lama)

Lyckan den har inte flytt för att man är lite lytt (ur studentepos). Det är väl dags att ha disciplin och ta sig en funderare på det där med inre lycka. För den finns där inne oavsett vi är medvetna om det eller inte. Yttre faktorer påverkar säkert om vi idag når fram till lyckan eller ej.

Pank och fågelfri

Såå, nu är man pank och fågelfri. Pank pga nu blir det att rätta mun efter matsäck, dvs havandeskapspenning. Fågelfri för idag jobbade jag min sista dag. Har packat ihop mina grejer från jobbet, inkl skor och tebaljan. Känns lite konstigt, men samtidigt skönt att "Nu går jag hem för att så småningom föda barn". Har nu en månad kvar till jul och ett par veckor ytterligare tills ärtan kommer.
Är en del att förbereda som jag måste ta tag i nu. Härligt mycket sånt som inte har ett dugg med mitt jobb att göra!! Så mina planer är Fönster, Frys, Tyg, Yoga
Fönstren måste putsas inför julen. Idag regnar det, men så fort det blir en dag med uppehåll då åker hinken fram. Rutorna ser för bedrövliga ut nu, speciellt i vardagsrummet där jag hunnit med de höga fönstrena men inte de mittemot så skillnaden är enorm. Pyntandet här hemma får vi hjälpas åt med, det tänker jag inte göra på mina lediga dagar.
Frysen bör fyllas med bröd och bullar. Men jag antar att jag ska börja jobba mot det hållet efter julhelgen, annars lär det bara bli uppätet av jullediga barn och make... Men orken lär tryta när ärtan väl är här så det är smartast att baka i förväg. Kanske tar Moj till hjälp med, hon gör så kanongoda bröd på ingen tid alls.
Tyg ligger i högar i syeriet, börjar i morgon att klippa till och skapa kläder och annat nyttigt. Vi ska dessutom ha en jul med nästan enbart hemmagjorda julklappar, så jag undrar vem jag ska glädja med en hemmastickad strumpa?
Yoga är det dags för. Kanonbra träning inför ärtans ankomst. Nu kanske jag äntligen kan få lite kontinuitet i träningen! Vill kunna ha lite nytta och glädje av övningarna som komplementär smärtbehandling. Dessutom bör jag hålla på med yoga od då jag gav ett löfte om detta i Mongoliet i somras, ett löfte jag inte kan göra annat än att hålla.

Kramade om den kollega som jag jobbat längst med och som övertalade mig att börja på enheten för tre år sedan. Till sommaren går hon i pension, så vi jobbade idag sista gången tillsammans. Det gjorde ont att säga hejdå till varandra, men vi kramade om varandra och hon lovade ta hojen och trampa ut till mig framåt våren och sommaren. Det är mycket för hennes skull som jag stannat på enheten, nu känner jag mig som i en övergångszon och ingen vet vad som händer under tiden jag är hemma. Enheten ska EU-anpassas och då kan det bli en del förändringar på gång. Samtidigt är det kanske inte så mycket som förändras, så det borde kanske vara på tiden...

Ten weeks

Nio-tio veckor kvar till Ärtans ankomst är det nu. Vi börjar förbereda oss så smått, jag och Ärtpappan. Har gått på en föräldrakurs, och ska gå på en till. Läser böcker och går på MVC. Har redan kört slut på en barnmorska ;-) så nu har vi skaffat en ny. Skämt åtsido, men vi trivdes inte med den första, hon såg inte bebépappan alls. För dåligt tycker jag. Humöret går lite upp och ner. Jag blir fort trött på det mesta utom att ta det lugnt. Vilket jag inte tror förstås av alla runt omkring. Det är flera runt omkring jag inte står ut med att träffa eller prata med, andra vill jag prata hur mycket som helst med. Jag gillar inte att bli klappad på. Klappa på hunden istället;-) Jag vill heller inte prata med andra än Ärtpappan om detaljer kring graviditeten eller hur jag mår. Börjar vända mig inåt nu, tror jag behöver det. Har handlat en del tyg med Moj, så nu kan jag börja sy kläder till Ärtan. Hoppas att de blir lika bra som jag nu föreställer mig att de ska bli.
Om rädslor. Tänk om det är något fel på Ärtan. Tänk om jag inte går ner i vikt efter förlossningen utan går kring med tjugo kilos ständig övervikt. Tänk om.... ja det finns så mycket att oroa sig för.... Och ingenting tycks det gå att göra något åt det mer än att härda ut....Men det är till syvende og sist så att Ärtpappan älskar jag mer än allt på denna jorden, och Ärtan kommer jag att knyta an till förr eller senare. Och min kropp kommer att bli densamma som förut, Ärtan har den bara lite till låns för närvarande.

Hemma igen

Så snabbt livet återgår till det normala efter en resa... Efter att ha packat upp alla väskor och sorterat alla souvenirer har vi börjat jobba och slita igen. Det är många minnen från resan och bröllopet som poppar upp lite då och då, inte minst nu när vi börjar sortera alla bilder. Bara från bröllopet finns över 300 bilder, vilka tar en stund att gå igenom. Inte minst att välja bild till tackkorten är oerhört svårt. Vi hoppas kunna göra alla glada med den bild vi nu valt. Tack än en gång för all hjälp och allt stöd ni har gett oss inför vårt bröllop.

Vi avslutar med en liten uppmaning; fråga inte om graviditeten i tid och otid. Vi förstår att ni egentligen vill väl, men ibland blir det lite för mycket av det goda... Det är lång tid tills januari och vi vill kunna njuta själva av den tiden. Tids nog ( i januari alltså) får ni träffa Ärtan, men tills dess är Ärtan bara vår. Och Helene är inte mer gravid än vad feta människor är feta ;-)

Helene & Jonas

Resdag 16 Beijing 31 juli

Skönt att få vakna på egen hand. Vi hade gott om tid innan bussen skulle gå trodde vi. Eftersom vi inte kunde ta ut pengar på hotellet så var vi tvugna att ge oss iväg för att få ut pengar till vår shoppingtur. Återigen fungerade inte Helenes kort, men Jonas fungerade iallafall. Tur att vi hade med oss två kort. Buss till Silk Market, där vi shoppade loss rejält på de 1,5 h vi hade på oss. Sen tog vi bussen tillbaks till hotellet där en gigantisk buffé väntade oss. Jättegott med seafood, sushi och en massa kinesisk mat. Dessutom var ölen härligt iskall och svalkande, även om vi inte var speciellt svettiga efter förmiddagen som bjöd på ihållande monsunregn.

Efter lunch tog vi tillsammans med Staffan och Elisabeth en taxi (14 Yen) till Lama Temple. Skönt att få göra något på egen hand utan att hela gruppen på 28 pers var med. Tempelområdet var väldigt vackert och fridfullt. Rikt dekorerat och fyllt av olika figurer och buddhor. Den stora Buddhan var 18 meter hög ovan marken och 8 meter under marken (uthuggen i ett enda vitt sandelträd). Templen var byggda på 1600- och 1700-talet, och röken av all rökelse låg tätt över området. Vi såg ett par enstaka munkar. Regnet hade slutat och vi fick en lyckad tur.
Vi bestämde oss för att promenera hem till hotellet eftersom solen började spricka fram. På många ställen höll de på med olika typer av byggen och renoveringar. Det märks att det börjar bli bråttom inför OS 2008. Det byggs och står i på många ställen och många av sevärdheterna i Beijing håller delvis på att renoveras.

På vår väg hemåt stannade vi till för att köpa te. Stället var väldigt litet och väldigt kinesiskt och inte alls tillrättalagt för turister. De kunde dåligt med engelska men vi blev bjudna på olika sorters te och blev sittandes i affären på små pallar avsmakandes te i 30 min. Vi köpte tre sorters te. Bland annat ett jasminte som var i "bollar" och som när man lägger det i varmt vatten slår ut som en vacker blomma. Verkligen effektfullt om man ska bjuda på te någon gång.
Promenaden tillbaks till hotellet tog 55 minuter (exkl te-stoppet) och bitvis fick vi gå på cykelbanan pga reparationer av trottoaren. Skönt att promenera! Och efter regnet hade temperaturen sjunkit till behagliga 25 grader.

På kvällen åkte vi till södra Beijing för att se på Pekingopera på ett tehus med gamla anor. Vi åt middag före föreställningen; bla Pekinganka. Men vi tyckte inte att det smakade så speciellt, fast är nu den erfarenheten rikare. Så nu har vi gjort de tre måstena i Beijing: 1. Köpt riktigt silke, 2. Bestigit Kinesiska Muren, 3. Ätit Pekinganka.
Pekingoperan bestod av många nummer av akrobatik med krukor, svärd, vaser eller bara med kroppen. Någon slags kung fu-kampsport visades med humoristisk ton. Så var det sångsketch på kinesiska och konkubinens sång. Kul med ett så stort utbud av olikheter inom genren pekingopera. En del av skådespelarna hade fina dräkter, men jämförelsevis hade de mongoliska aktörerna i Ulan Baator mycket finare och mer påkostade dräkter.

Nu lider vår bröllopsresa mot sitt slut. Vi har nu packat våra väskor och har sett alla fina souvenirer och kläder igen. Det blir roligt att komma hem och packa upp allt, titta på alla bilder och tänka igenom vad vi varit igenom. Under resan har vi fått ta en dag och en upplevelse i taget för helheten är omöjlig att överblicka. Fantastiskt och underbart har allt varit!

Resdag 15 Kinesiska muren och Minggraven 30 juli

Same procedure as last morning (bland annat innebärandes att vi inte kunde stänga av wake-up call). 1,5 h bussfärd till Badaling och den Kinesiska muren. Man kunde välja att gå den lättare men mer crowded vägen till höger eller den brantare och lite mindre folk till vänster. Vi valde den senare och de hade iallafall rätt i att den var brantare, men det var rätt mycket folk runt tornen där det blev smalare. Det var varmt, soligt och rätt jobbig klättring uppför trappsteg och branta "gator", men vilken mäktig känsla det var att vara där, på den Kinesiska muren. Det var en hel del högljudda försäljare även på muren. Vi föll för att köpa certifikat om att vi klättrat uppför muren. Det blev många foton tagna på vår färd uppför och nerför muren. Inte hade man koll på att det skulle vara så brant. Parkeringen låg på 300 möh och vid vår högsta punkt var vi på 500 möh, så det är klart att vi svettades en del på vår väg upp, men vägen ner gick lättare än vad vi trott.
Efter 2h klättrande på muren, så fick vi åter sätta oss ner i den luftkonditionerade bussen som tog oss till en jadebutik. Där började det med att de visade oss hur man gjorde saker av jade. Det var intressant och nytt för oss. Efter det åt vi lunch i anslutning till butiken innan vi kunde börja shoppa. Helene köpte en föremål i form av en boll med flera hål med tre bollar inuti som formats av ett enda stycke jade. Bollen betyder lycka för familjen och är ett fint hantverk i grön jade med mönster av drakar (mannen) och fågel fenix (kvinnan) utanpå. Efter detta var det åter dags att sätta oss i bussen för att nå Ming Tomb. I området vi befann oss i fanns 13 underjordiska palats med 13 kejsare från Ming-dynastin begravda. Vi började i Andarnas gång, där vi tog en promenad längs en väg som var kantad med stora figurer av bland annat häst, lejon, kamel och elefant. Dessa var gjorda i ett stycke marmor. Väldigt vackra, men också en väldigt het promenad. Temperaturen ökar hela tiden i takt med att solen fortsätter skina. Promenaden kantades av ett tempel med en enorm sköldpadda som har ett marmorblock på ryggen. Blocket når ett par meter upp i luften och har släktlängder för Ming & Qing-dynastierna inhuggna.
In i bussen för 4 km färd till Ming-graven, den enda utgrävda. Vi fick se föremål som kejsaren, kejsarinnan och konkubinen (nye kejsarens mor) begravts med. Vi gick ner i graven långt under marken och såg de enorma gravkamrarna i marmor. Kistorna förstördes olyckligtvis under Kulturrevolutionen, så kamrarna var ännu mer enorma utan innehåll. Hela området var helt täckt av jord under många år innan det grävdes ut.
Efter 2 timmar ute i hettan drog vi vidare till en statlig Cloisonnéfabrik. Vi fick en guidning om hur man tillverkar vaser genom alla faser. På en kopparvas limmas koppartråd till mönster fast, och fylls sedan med flera olika färger i flera lager och bildar fantastiska mönster. Kärlet bränns i ugn, putsas och fälten dekoreras med guldränder. Sen fick man shoppa om man ville, men vi var mesta matta och trötta. Vaserna och andra produkter var dock fantastiska att se på där vi satt och pustade.
På väg mot middagen passerade vi OS-området för OS 2008 som nu byggs. Huvudarenan kallas "bird nest" (fågelboet) och är nu enbart en enorm stålkonstruktion som ska kläs bla med glas.
Middagen åts med rekordfart, lite trist att vi aldrig får sitta ner och njuta ordentligt. Vi kastar i oss maten och sen är det hurry till bussen...
Skönt komma till hotellet och duscha och smörja in fötter efter en så händelserik dag. Kul att ha gått på muren!!!

Resdag 14 Himmelska fridens torg, Förbjudna staden och Sommarpalatset 29 juli

Väckning kl 0630. Den beställda väckningen via telefon gick inte att stänga av, utan bara fortsatte ringa med korta intervall. Det slutade med att en kines knackade på dörren för att försäkra sig om att vi kommit upp. Frukosten var bra med mycket att välja bland. Jonas ville bland annat ha en omelett som en kinesisk kock stod och gjorde efterhand som man frågade. Även kaffet var helt ok.
Bussen avgick kl 8, och första stopp är Himmelska Fridens Torg. Ett oerhört stort torg som skulle kunna fylla 60 fotbollsplaner eller ca 500.000 människor (kineser iallafall). Det var en speciell känsla att promenera runt på detta torget. Vädret är grått och lite dimmigt, men inget regn i alla fall. Luftfuktigheten är 60-70 % och temperaturen ca 30 grader.
Vi fortsätter vår promenad in i den förbjudna staden. Till dessa mer än 9000 rum hade vanligt folk inte tillåtelse att gå in i, utan det var förbehållet Kejsaren, Kejsarinnan, vaktstyrkan, eunuckerna och alla kejsarens konkubiner. Det är väldigt vackra och orientaliska hus vi får besöka. Alla tak är gulfärgade, och det är bara kejserliga hus som får ha den färgen. Variationen är stor med öppna ytor och stora hus, men också gränder med mindre hus. Allt i mycket färg. Det vimlar av målade dekorationer i alla tak och utsprång. Vi tittar bland annat på en del av kejserens juveler och hans tron. Området är oerhört stort, dess längd är 4 km och avslutas med en vacker trädgård med knotiga träd, vackra stenformationer, blommande träd och blommor och ett par pagoder.
Ingången till den förbjudna staden pryds av ett jätteporträtt av Mao, och på Himmelska Fridens Torg kunde kön till Maosuléet ibland vara upp mot 3 km lång. Undrar hur lång den skulle vara om det var vår statsminister som låg där.

Lunchen åt vi på en kinesisk restaurang; föga förvånande. I entrén simmade olika fiskar, krabbor och sköldpaddor i akvarier - men vi slapp välja någon av dessa till lunch. Vår guide talade om att maten var från regionen Kanton, men för oss var den typisk kinesisk. Känner ingen skillnad. God var den, känns nyttigt! Dessutom kul att vi är duktiga på att äta med pinnar - långt ifrån alla i gruppen var det när vi kom till Kina.

Efter lunch åkte vi till statliga Yuanlong Silk Corporation, där vi först fick en förevisning om silkesmaskar, hur tråden spinns från puppan och bereds till olika material. Puppor med en mask blir till det finaste silket. Efteråt var det fri shopping på alla våningsplanen. Vi köpte ett dubbeltäcke (vilket vi önskat i bröllopspresent men ej fått), klänningar till Agnes och Hedvig och 6 bordsunderlägg med pinnset till. För inga pengar alls - och statligt garanti på 100% silke!
Därefter styrde bussen till sommarpalatset där kejsaren spenderade 4 månader om sommaren. Vi spenderade nästan 2 timmar och flanerade utanför palatsen längs sjön. Endast en mycket liten sjö fanns från början, men kejsaren lät gräva ut en så stor och djup sjö att du inte ser slutet av sjön. Jorden anlade han ett berg med, och uppe på detta lät han uppföra "templet för evigt liv" till sin mor på 70-årsdagen. Vi promenerade längs sjön och längs korridoren under tak där kejsaren kunde promenera torr 700 meter under monsunregnen. Fantastiska gårdar med stensättning i mönster, statyer av lyckobringande djur och en enorm marmorbåt. På båten hade kejsaren baler i natten och månljuset speglade sig i speglar på båten.
Sen åkte vi drakbåt tillbaks över sjön, vilket tog drygt 10 minuter och passerade slutligen regnbågsbron som tillsammans med en ö ser ute som en sköldpadda = symbolen för evigt liv. I sjön blommade lotusblommor. Vi har tur för dessa vackra blommor blommar bara 2 veckor om året!
Väl i land promenerade vi till statliga Pearl House. Vi fick en visning av ett ostron som öppnades och visade sig innehålla ungefär 30 pärlor! Pärlorna är sötvattenspärlor från sjön vid sommarpalatset. Helene provade sedna ut ett lila pärlhalsband och örhängen vilka passar jättefint! Blir vackra till fester!
Trötta klev vi åter på bussen och for tillbaks till hotellet för dusch och vila innan vi stressade iväg för Beijings snabbaste middag i en parkrestaurang. Ingen blev mätt, istället prutades det på varor utanför restaurangen. Vi väntade med shopping tills vi kom åter till hotellet. I närheten prutade vi till oss ett paraply för 12 Yen och en stor bag att packa smutstvätt i. Paraplyt får vi nytta av i morgon; då väntas monsunregn = utedusch.

Resdag 13 Hjulbyte och Beijing 28 juli

Detta dygn inleddes med pass- och tullkontroll för inresa i Kina. I Erlian välkomnades vi av blinkande neonljus, eiffeltorn, järnvägstjänstemän i givakt längs perrongen och pompös marschmusik. Det var rätt uppenbart att vi nu kommit till Kina!
Pappersexercisen avklarades ovanligt snabbt, sen var det äntligen dags att rulla in i vagnhallen, som nog var nog lika lång som tåget. Här lyftes vagnarna upp med domkrafter, de ryska hjulen rullades bort längs spåren i hallen mha vajersystem och de kinesiska smalare hjulen rullades in och vagnen sänktes igen. Varför just detta är så spännade vet ingen, men fascinerande är det! Ingen fick gå av tåget, men fotoblixtarna smällde som vid en presskonferens. Dök i säng, timmen blev 0120 innan sova. Vi vaknade i sand från Gobiöknen som flugit in genom fönstret. Elisabeths kudde och hår var täckta av sand, vi andra hade haft mer tur eller lagt oss på andra hållet. Inte speciellt fräscht. Skakade och torkade bort det värsta med lakanen.

Frukost i restaurangvagnen, kinesisk vagn med rökande personal. Äckligt. Fick vars två ägg, marmelad och tre halvor franskbröd samt gott te resp äckligt kaffe. Rena bantarfrukosten. Sen sov vi på frukosten alla fyra och har sen tittat på utsikten i soldiset. Byarna ligger tätt, majs- och risfält och betande djur; kor och åsnor mest. Många kineser far längs järnvägen på cykel eller motorcykel, har även sett motordrivna cykeltaxis.

Tågresan sista biten till Beijing var varm och fuktig. Tåget åkte upp till en höjd där man normalt kunde se en bit av kinesiska muren, men idag var den inhöljd i dimma och vi kunde inte se alls. Beijing är lika stort som Belgien till ytan och har 15 miljoner invånare. För 30 år sedan bodde 1 miljon här, framför allt inom stadsmuren. Tyvärr revs det mesta av muren på 50-talet, men bitar finns kvar som ger en bild av hur det såg ut.
På stationen mötte vi vår guide, Yao, som ska leda oss dagarna i Beijing. Han pratar god engelska, så det ska nog gå bra att förstå honom. Varje dag kommer bussen att avgå kl 8, sen är det sightseeing och shopping hela dagen. Just nu har vi 2 h "resting time" på hotellet så vi kan packa upp, duscha och koppla av innan vi går på kinesisk restaurang. Hotellet är stort och ligger mitt i centrala Beijing. Tror vi kommer att trivas mycket bra här!

Vi åkte till en restaurang som låg på 4:e våningen i historiska muséet (som för övrigt var en stor och pampig byggnad). Vi satt vid ett stort bord, och i mitten av bordet fanns en snurrskiva där vi kunde välja bland alla rätter som serverades.
Maten var god och många åt med pinnar eller försökte göra det iallafall. Kändes som om personalen stressade oss med att servera allt i en väldigt snabb takt. Buss tillbaks till hotellet. Vi gav oss ner en sväng till en lokal marknad där de sålde olika typer av färdiglagade spett och smårätter. Vi såg bland annat hur de åt sniglar som fortfarande kröp, skorpioner, gräshoppor och fjärilspuppor. Verkligen märkliga saker som kineserna stoppar i sig.
Beijing är verkligen en stad som skiljer sig med all sin aktivitet, neonskyltar och affärer som är öppna till sent. Det var så ljust av alla lampor att det ibland kändes som om vi promenerade runt mitt på dagen.
Köpte tre tröjor på vägen hem till hotellet. 160 Yen för tre. Säkert lurad på kvalitet och pris!

Resdag 12 Gobiöknen 27 juli

Väckarklockan stod på halv sex. Är detta verkligen semester? Eller bröllopsresa? Men vi har ju ett tåg att passa, och vi får nog möjlighet att sova någon timme på tåget senare under dagen. På tåget hamnade vi en kupé tillsammans med Staffan och Elisabeth. Det är ju lite trångt med fyra i en kupé, men vi ordnade det rätt bra för oss. Efter att ha ätit en stabil frukost på hotellet så var vi inte sugna på den mongoliska som vi fick serverat i kupén. Den bestod bland annat av köttbullar och ris som skulle ätas med pinnar. Vi passade på att sova en stund innan vi var framme vid dagens första stopp i Choir. Det var nästan en spökstad som vi kom till eftersom antalet invånare inte längre var så stort efter att Sovjet/Ryssland lagt ner sin flygbas här. Växtligheten minskade efterhand och till slut hade vi nått Gobiöknen med all sin sand. Vilka oerhörda vidder med bara sand och sten så långt ögat kunde nå. Vi såg kameler och en oas. Vilken syn!
Lunchen intog vi i den mongoliska restaurangvagnen som var vackert smyckad med träsniderier. Servicen var sämre än i den ryska restaurangvagnen, men maten var lika god, även om kaffet var vedervärdigt (en färdig påse med socker, kaffe och mjölkpulver i ett).
Strax efter lunch så hann vi knappt med kaffet i vår kupé innan vi var framme vid nästa stopp; Sainshand. En relativt stor stad med tanke på att den låg mitt i öknen. Vi tog en promenad på perrongen och blev rejält varm eftersom det här måste ha varit en bra bit över 30 grader. Skönt att det i alla fall fläktade lite grand.
Kupén börjar kännas rätt så varm. Tiden går snabbt till nästa mål mat eftersom middagen kom bara 2 h efter att lunchen var färdig. Utanför fönstret är landskapet kargt. Det kommer rätt mycket regn och till och med åska vid ett tillfälle. Vi ser varken speciellt mycket djur eller människor. Vid middagen blev vi bjudna på rött vin av Staffan eftersom Sonja fyller år idag.
Vi når den mongoliska gränsen ca kl 22. Återigen är det dags för att fylla i en massa papper. Dels för att vi ska få lämna Mongoliet, och dels för att komma in i Kina. Det är bara att försöka koppla av och låta allt ta den tid det kommer att ta. Vi kan i allafall roa oss över att 4 tyskar har kommit in i vår vagn, och att de och deras packning har fått tränga in i tågvärdens lilla hytt. Nästan så att man skulle vilja ta foto på det.

Resdag 11 Ulan Baator 26 juli

Vi hade ställt väckarklockan på kvart över sex, och det var ju tur det eftersom varken väckning eller tändandet av kaminen blev levererat. Dagen började annars med en lika fin frukost som dagen innan. Därefter blev det en kort samling vid bussarna där hela den mongolska familjen var närvarande och de tackade oss och sa att vi varit så trevliga och den gladaste gruppen de någonsin hade haft där (dvs på 15 år). Därefter hade vi 3-4 timmars skumpande i vår buss framför oss. Vi tog en kort paus framför en filmkuliss där de spelat in en mongolisk film om Chingis Khan. Väl framme i Ulan Baator igen så åkte vi direkt till hotellet där vårt polleterade bagage fanns kvar. Vi hade en timme på oss att äta vår medhavda lunch och ta en dusch för att bli rena efter campvistelsen.

Sen var det dags för shopping. Första stoppet var Kashmir World, men vi var inte upplagda för något där. Däremot blev sedan både en mongolsk huvudbonad och en snygg kavaj till Helene på nästa stopp som var på "Made in Mongolia". Märkligt nog tog de inte dollar, utan vi var tvugna att växla till tugrun igen. Huvudbonaden kostade 7000 T (ca 50 kr) och kavajen kostade 25000 T (ca 175 kr). Billigt!
Ett sista shoppingstopp hanns med inne i stan där vi hade en timme på ett varuhus i fem plan. Även där blev det köpt saker; plånböcker till tjejerna, en hästbok och sex glasunderlägg i tovad ull.

En kort promenad tog oss till en mongolisk teater där vi avnjöt en show med dans, musik, sång och lite akrobatik i form av två ormmänniskor. De var duktiga även om inte allt tilltalade oss.
Middagen avnjöts på Silk Road Restaurant där vi bjöds på mongolisk barbeque. som innebar att först tog man en skål och fyllde den med grönsaker, rått kött, nudlar och vad annat man var sugen på. Sedan kom man fram till ett stort stekbord där 3-4 kockar wokade till det man hade plockat till sig. Både Helene och Jonas gick två gånger och tog och blev proppmätta, och då hade vi dessutom låtit oss väl smaka av grönsaksbordet också. Men soppan hoppade vi iallafall över, trots att det inte var kycklingsoppa ;-) Restaurangen var väl egentligen en turistfälla, men det var väldigt god mat. Vi köpte dessutom ett par roliga t-shirts där det står "Go Mongo".
Tillbaka på hotellet förberedde vi så mycket vi kunde genom att packa om i våra väskor. Allt för att vi ska kunna sova så länge som möjligt eftersom tåget redan går klockan 0805. Det gör att vi måste gå upp kl halv sex för att hinna vad vi ska på morgonen samt äta frukost.

Resdag 10 Jalman Meadows 25 juli

Vaknade av att vi frös, men låg kvar i sängen (med 3 filtar över oss) och väntade tills de kom och tände brasan på morgonen. Skönare att svänga fötterna utanför sängen när det är varmt i vår jurta.
Helene vaknade under natten och behövde gå på dass, det var beckmörkt i jurtan men utanför lyste massor av stjärnor upp himlen. Skönt att krypa ner igen i sängen värmd av täcke och två filtar.
Frukost serverades kl 9; plättar, med sylt, rostade mackor med ost och korv, juice och syrlig yoghurt.
På förmiddagen tog vi en vandring upp på närmsta berget. Det fanns mycket intressant flora att titta på, en del lik den hemma en del ny. Marken var fylld av djurhålor och vi såg långt över vidderna. En ofantlig frihetskänsla infinner sig när vi ser ut över kullarna och dalarna. Långt bort ser vi andra jurtor och vinterläger. Lite jobbigt var det att "bestiga" den närmsta toppen beroende på hög vegetation och gamla träd som vält pga tidigare brand. Men utsikten från toppen var verkligen mödan värd. Vad långt man såg av orörd natur.
Sedan satt vi i biblioteksjurtan och läste böcker om Mongoliet och spelade ett urkasst parti schack fram till lunch.

På eftermiddagen skulle vi rafta med flottar nerför älven, men pga intensivt regnande var det nära att det inte blev av. Iförda lånade regnkläder (våra hade vi valt bort att packa ner hemma) promenerade vi 1,5 timmar uppströms, tillsammans med en gammal jak som med vagn motvilligt drog våra saker och flottar. Vandringen kändes lång för oss, kortare för campens två hundar som sprang med oss hela vägen fram och tillbaks. Tre flottar pumpades upp och vi klev ombord fördelade efter storlek tillsammans med en mongol.
Bitvis gick flotten på grund, men Jonas och vår mongol hoppade i och sköt flotten på djupare vatten igen. Vädret blev bättre, under flottfärden började solen skina på ordentligt, och med alla regnkläder blev vi snart mycket varma och sugna på att bada. Smart nog hade vi badkläder under, och så snart vi nådde vårt mål hoppade vi i vattnet. Det var ungefär 14 grader så det blev ett ganska snabbt dopp - men mycket skönare än på hotellet!!
Snabbt hem till jurtan och bytte till de torra och varma kläder vi hade och sen var det dags för middag. Ljummen potatissallad och sen blev det wok och ris. Vi hade kunnat äta mycket mer men blir ju serverade färdiga portioner så det blir rättvist.

Efter middagen tog vi en kort resa med bussen till en mongolsk nomadfamilj som levde traditionellt. De var tre generationer som delade livet i tre jurtor. De höll väldigt mycket djur (kor och hästar) och vi fick se hur både kor och hästar mjölkades för hand. På kvällen samlade de in alla kor för mjölkning, och kalvarna stände man in i små hagar för att skydda dem bland annat mot varg. Vi fick bland annat se en liten kalv som var två dagar gammal.
Vi blev allihopa inbjudna i en av deras jurtor där vi blev bjudna på hästost, bröd och deras arrak som de gör på syrad komjölk. Vi smakade inte på arraken men de som gjorde det sa att det smakade vämjeligt. Barnen blev rätt uppspelta av vårt besök och försökte till och med rida på kalvarna, och inte blev de mindre uppspelta att de fick kolla in sig själva på digitalkamerorna. De blev jätteglada för allt godis som vi hade med oss.
Tillbaka i lägret kände vi oss väldigt trötta efter dagens alla aktiviteter. Vi fick en väldig fart i kaminen, och snart hade vi bastutemperatur i vår egen jurta. Alla kläder och skor som blivit våta under dagen torkade på ett kick.

Resdag 9 Nordöstra Mongoliet 24 juli

Fick sovmorgon ända till 7, sen lång härlig frukost och uppsittning i bussen. Efter tre timmars färd på skumpig ickeasfalterad väg med såväl blommande fält på båda sidor av vägen, som rikt djur- och fågelliv, kom vi fram till Camp Jalman Meadows där vi ska tillbringa två dagar. Just i dessa bergstrakter föddes och växte upp Chingis Khan; i gränslandet mellan skog och stäpp.
Vi fick oss tilldelat en jurta/ger, nr 1, med kamin, tvättställ, lågt bord med två pallar och två sängar med sköna lakan, täcke och två ullfiltar. Började med lunch och indelades sedan i lag för turridningen. Helene och Jonas hamnade i samma grupp. Vi fick låna skor av ett par andra i gruppen eftersom vi inte fick rida i sandaler. Helene var rätt nervös med tanke på graviditeten, men vi fick alla gå i en töm efter någon av ledarna så det var aldrig någon fara. Vilken härlig känsla det var att på hästryggen ta sig ut på vidderna. På en timme hann vi faktiskt riktigt långt och vi såg bara natur var vi än vände oss. Vi såg inte ens våra egna jurtor.
Tillbaka vid jurtorna så testade vi på att skjuta pilbåge. Det är svårare än man kan tro, men tävlingsmänniska som Jonas är så lyckades han skjuta ner en av kubbarna som fungerade som mål. Helene kom 10 cm ifrån, men var ändå mycket bättre än de andra i gruppen.
När vi såg att regn var på väg kröp vi in i biblioteksjurtan, tände ett par stearinljus och passade på att skriva lite dagbok.
När vi var ute och red, så red Jonas bakom vår guide Zaggi och han berättade om att djurlivet var fint här i Mongoliet med bland annat ren, gasell och varg. Den sistnämde rev en hel del boskap och kunde vara rätt så stora problem.

Maten till middagen var god återigen, även om man kanske börjar bli lite lätt trött på kyckling. Vi satt återigen med Staffan och Elisabeth, och vi delade en flaska bulgariskt rödvin för 8400 tugrun (som motsvarar cirka 55 kronor). De har ett rätt roligt system när det gäller drickat till maten. Man tar själv vad man vill från kylen, sen skriver man upp sitt namn på en lista, vad man tagit från kylen och betalar allt i klumpsumma innan vi åker hem. Restaurangjurtan är väldigt fint smyckad och är sammanfogad med en annan jurta som fungerar som kök. Efter maten var vi på väg till vår egen lilla jurta när vi blev kallade tillbaka eftersom vår guide skulle spela på ett traditionellt mongoliskt stränginstrument med två strängar på. Man fick fram de olika tonerna på "mourrhaar" ( hästfiol) genom att trycka fingrarna mot den ihåliga halsen. Han var så blygsam men trollade fram fantastiska toner och blandade mongolisk musik med klassiskt och pop (Yesterday). Han fick stora applåder och fick spela ett extranummer. Tillbaka i vår jurta fick vi hjälp att få fyr i brasan opch snabbt blev vår jurta riktigt varm. Vi borstade tänderna i vårt lilla tvättställ och sitter nu och lyssnar på knastret från kaminen, och från ljuset av ett stearinljus läser vi ett par rader i våra medhavda böcker. Snart är det dags att krypa i varsin säng (på var sida kaminen) och somna sött. Man känner sig trött som efter en dag i fjällen. Jonas la in en sista omgång ved i kaminen innan han blåste ut ljuset och gick och la sig. Mysigt att somna till ljudet av knaster och lågornas ljusspel mot tältduken.

Resdag 8 Mongoliet Ulan Baator 23 juli

Så kom vi äntligen fram till Mongoliet tidigt på morgonen. Det var en mycket speciell känsla att blicka ut över de fjälliknande bergen där nomaderna lever med sina djur, och se samhällen växa fram gradvis ju närmre vi kom Ulan Baator.
Vi bor på ett lyxigt hotell, vilket vi är värda efter att ha skakat runt på tåget i flera dagar. Började med en rejäl frukost, vi var ju utsvultna då vi senast åt kl 17 igår. Under dagen har vi gjort stadsrundtur. Har sett ett klosterområde samt siste Khanens vinterpalats. Åt mat på en mongolisk restaurang; vi kan redan nu säga att vi gillar mongolisk mat bättre än rysk... Inte en kycklingsoppa inom synhåll ;-)
Testade hotellets mosaikklädda swimmingpool, den var iskall så det fick bli ett snabbdopp och sen svepte vi in oss i lyxiga morgonrockar och ligger nu bara och softar före kvällens middag som ska ske i en jurta.

Klosterområdet bestod av ett stort antal tempel som var rätt så nybyggda eftersom kommunisterna förstörde det mesta. De hade bland annat fått återuppbygga den gamla buddhan som idag var 26,5 meter hög och klädd i guld. 900 munkar finns i klostret och det buddhistiska universitetet. Vid khanens vinterpalats fick man inte ta några foton om man inte betalade för det, men Jonas lyckades i alla fall ta ett i smyg som ett minne över att vi varit där. De nio templen som låg i anslutning till palatset var rikt utsmyckade med färger, figurer och bilder. Palatset innehöll en hel del intressanta kläder, smycken, möbler och andra saker som använts av khanen och hans gemål. En del av templen och palatset hade restaurerats, men vi såg att det fanns mycket kvar att göra. Tänk så vackert det måste ha varit en gång.
I anslutning till palatset fanns en butik med många fina traditionella hantverk. Vi handlade bland annat ett schackspel och ett par inneskor i ull.
Skumpig bussfärd genom Ulan Baator till en jurta som tillhört Mongoliets första utrikesminister (i början av 1900-talet), men som nu fungerade som restaurang. En god måltid där vi fick pröva på en del mongolska specialiteter. Det var väldigt fint invändigt jurtan, och vi satt på låga pallar runt ett lågt orange bord format som ett U. Vi satt med trevliga personer, och pratade även en hel del med vår mongoliska guide Zaggi.

Resdag 7 Irkutsk, Bajkal, Ulan Ude & gränsbestyr 22 juli

Väckning strax före kl 5 på morgonen eftersom det var dags för att byta tåg i Irkutsk. Vi var väl knappt vakna när vi bytte till det kinesiska tåget (som har inomhusrökande tågvärdar).
I vår färd runt Bajkalsjön så var det kallt väder och dimma med regn. Inte så mycket att se och vi sov den mesta tiden fram till lunch. Måltiderna kom tätt under dagen (kl 9, 12 och 16) eftersom vår ryska restaurangvagn inte får följa med in i Mongoliet. När vi passerar Ulan Ude (i Ryssland) så känns det som världens ände. Den tråkigaste stad vi någonsin sett. Mycket sopor, fattigt och stillastående fabriker. Det ser riktigt eländigt ut. Naturen är dock fin med många stora vattendrag och fullt med folk som slår gräset med lie. Annars är Ulan Ude väldigt utsträckt med många låga hus där de odlar för fullt på sina bakgårdar. Men många av husen ser också fallfärdiga ut, medans andra är fint målade och fulla med snickerier. Det är hur som helst trähus med plåttak som gäller.

Det kinesiska tåget är inte lika fint som det ryska, och vi saknar det ryska, och vi saknar våra ryska provod"nissar" som passade upp så fint på oss. Lakanen luktar inte gott här, överdragen till britsarna är smutsiga och på tvättlappen på filten står 30 grader, vilket överskridits då filten inte ens täcker en person. Känns som att ha en matta på sig.

Börjar nu närma oss den mongoliska gränsen, och antalet militära baser tycks öka. Säkert sedan blockspänningens dagar men så finns ju närheten till Kina kvar... Mycket vatten ligger i markerna utefter spåret, har ju varit stora översvämningar i Kina för inte så längesen och dammarna mot norr ska ha öppnats.
Dieseltåget som vi haft den senaste tiden (eftersom elledningar inte är dragna) gör att vi inte tar oss fram lika snabbt, men det är inte det som tar allra längst tid. Det tog oss 3 h 20 minatt bara ta oss UT ur Ryssland, och nu sitter vi och väntar på att vi ska få ta oss in i Mongoliet. Alltför lång tid och det är en hel del papper för oss att fylla i. Vad ska de egentligen med alla de där uppgifterna.

Resdag 6 Krasnyoarsk, Ilansky & Nizhnelidinsk 21 juli

Första stoppet när vi är vakna är Krasnyoarsk. En mycket fin station med perrong av svarta och vita plattor i mönster. Ett gammalt ånglok står uppställt utanför stationshuset. Vi ser också många gamla vakttorn som minner om äldre tider då denna del av Sovjet var stängd för västerlänningar. Märklig känsla att nu ta del avdenna världen helt tillåtet.
Vi passerade även Yenisey-floden där vi såg den gamla bron som fick pris vid världsutställningen i Paris år 1900. Förmiddagen förflöt annars med läsning och Helene sov en stund.
Till lunch hittade vi inte vår provod"nisse" (tågvärd), utan lämnade kupén olåst. Dock glömde Jonas inte att ta den obligatoriska vodkan för magens skull. Märkligt att Helene inte blir dålig i magen när hon inte dricker vodka (av naturliga skäl). Kanske ryssarna har fört oss bakom ljuset.

Eftermiddagen har vi sovit oss igenom, sen åt vi middag. Stannade till vid Ilansky, där det för första gången längs rutten stod lokala babushkor och sålde färdiglagade rätter från fat. Ser exotiskt ut, men vi gör ju inget annat än äter och sover så vi köpte inget. På kvällen stannade vi i Nizhnelidinsk, det var tråkigaste stationen hittills. En fun modern stationsbyggnad och ännu fulare kiosk - inget vi förevigade på bild.
I morgon blir vi väckta redan kl 05 pga tågbyte i Irkutsk. Med alla tidszoner vi passerar blir det mindre sömn nattetid och mer dagtid.

Resdag 5 Omsk, Ob & Novosibirsk 20 juli

Inleder dagen med att flytta fram klockan en timme. Kokt höna och potatismos till frukost; rester från igår. Inte speciellt aptitligt.
Idag är det lite mer öppna ytor, och inte så mycket skog som igår. De träd som finns är nästan uteslutande björkar. Idag var det Jonas tur att tvätta upp lite kläder, så nu har vi åter tvätt hängande på linor i kupén.
Både Helene och Jonas låg och läste ut våra böcker till närmre kl 2 i natt, så vi har hunnit med en lite längre tupplur under dagen. Sedan har vi naturligtvis börjat på vars en ny bok.
Lunchen blev tvådelad eftersom vi gjorde uppehåll i Omsk under tiden vi satt och åt, och då gjorde vi uppehåll mellan två rätter så att vi kunde gå ut på perrongen och ta del av livet. Det går rykten om att vi måste byta tåg i Irkutsk på lördag eftersom någon översvämning gjort att en tågbro är avstängd. Vi får väl se vad som händer. Nu på kvällen var det åter dags att ställa fram klockan ytterligare en timme. Middagen bestod av sallad med någon sill till, och sedan fick vi återigen potatismos och en god panerad fisk till. Den var en i gruppen som fyllde 50 idag så vi firade med lite olika sånger och naturligtvis vodka. Kaffet tog vi i kupén och vi åt en god bit choklad till det.
Passerar floden Ob; mycket stor med enorma pråmar och massvis med lastandes lyftkranar. stannar till i Novosibirsk, om inte den största så en av de största järnvägsstationerna i Sibirien. Mäktigt stort med massor av spår och tåg.

Resdag 4 Kirov, Perm & Uralbergen 19 juli

Vi hade ställt klockan på 8, och Helene hade sovit gott och Jonas sådär. Att tvätta sig tog längre tid än hemma, men tack vare att vi hade en vaskpropp med oss så kunde vi tappa upp vatten och vaska av oss helt ok. Vi känner oss rätt så fräscha. Landskapet som rullar förbi oss utanför fönstret är grönt av lövskog och hedar. Så långt från Moskvas gråa betong. Där det är bebyggelse är det förvånansvärt lite djur, men däremot väldigt mycket potatisodlingar. Överallt runt de små nedgångna husen så odlas det potatis. Frukosten var ok, även om det var rätt så lite. Kaffet var blaskigt, så Jonas lagade till lite eget kaffe i kupén med varmt vatten från samovaren.
Vi gjorde ett uppehåll i Kirov, men det var en rätt trist stad och kändes väldigt liten trots sina 500.000 invånare.
Lunch hade vi kl 1240, och bestod av tre rätter; sallad, kycklingsoppa, schnitzel med potatismos och sedan kunde man få kaffe/te om man ville det, men det hoppade vi över mest beroende på att det var så varmt i restaurangvagnen.

Efter lunchen låg vi och läste och sov en god stund. När tåget stannade i Perm promenerade vi längs perrongen för att titta på loket. Räknade inte vagnarna, men det var minst 20 vagnar fram. Vi bor i femte eller sjätte från slutet, tror jag. 32 grader varmt i Perm, men vår vagn har bra air condition.
Lite drink i kupén bredvid, trevligt men alla på resan är äldre än oss; 10-40 år äldre, så vi har inte mycket mer gemensamt än intresset för Transsibiriska Järnvägen. Middagen var mindre omfattande än lunch; sallad och 2 enorma kåldolmar. Ställt fram klockan 2 timmar, i natt passerar vi gränsen till Asien men kommer att befinna oss på tåget många dagar till.
Kör genom Uralbergen nu så tågspåret är mindre bra nu än förut - dvs närmre Moskva. Vi antar att spåren blir sämre unterwegs och tåget lär då köra långsammare än de 110 km/h det kör nu. Maxhastigheten för sovtåg är 100 km/h.

Resdag 3 Moskva & Tågresan börjar 18 Juli

Vid frukost satt vi med en tysk man vars far suttit i ryskt fångläger. Pappan & Mamman hade skrivit ett par brev till varandra sedan hade han inget hört. Han hade skrivit till ett arkiv i Moskva och hade fått svar samt ett gravnummer på en gravplats i Georgien. Nu var han på väg dit med sin fru och hoppades finna graven.

Vi gav oss iväg med bussen genom centrala Moskva för att ta oss till Tretiakovgalleriet. Solen sken och på vår korta promenad över Moskva-floden glittrade fontänerna och det verkligen lös om guldkupolerna på de olika kyrkorna. På galleriet fick vi se ryska tavlor och ikoner. Ett hyfsat intressant besök som Jonas nog uppskattade mer än Helene eftersom hon var lite trött efter sin antiillamåendetablett. Sedan blev det åter buss till ett SuperMarket där vi handlade vatten, vodka och choklad till tågresan. Lunchen intogs sedan på Hard Rock Café som låg på shoppinggatan Arbat. En god trerätters med öl/cola till. Efter lunch följde vi sedan med på en frivillig tur tillsammans med två andra par i Metron. Vi gjorde ett antal stopp vid de mest utsmyckade stationerna längs ringlinjen. Vilken prakt med all putsad sten, mosaik och glasmålerier. För att inte tala om de fantastiska ljuskronorna som prydde perrongerna. Fantastiska arbeten och även fantastiskt att det inte klottrades ner eller förstördes på annat sätt.
Tillbaks på Arbat hade vi ungefär en timme på egen hand. Helene hittade en kaschmirsjal som hon prutade ner från 1500 till 1300 rubel. Det var väldigt fin kvalitet och blir säkert varm och skön i vinter.

På kvällen åt vi mat på en rysk restaurang som låg vid ett av Stalins sju "systrar" (jätte höghus). Det var sådär, tror inte någon i ressällskapet kunde tänka på annat än den stundande tågresan.
Vi kom till stationen och en halvtimme före avgång rullades tåget in! Klev på och fick välja kupé. Har nu ordnat till det inför natten. Helene känner sig irriterad och är jättetrött och det känns märkligt att sova i skilda sängar på bröllopsresan. Vi kan bara vara nära på dagtid och inte dygnet om. Känns inte så bra.
Skönt iallafall att äntligen vara på tåget till Ulan Baator. I morgon ska vi inte byta någon tidszon, så det blir frukost kl 9.

Resdag 2 Moskva 17 juli

Har ätit frukost; det fanns mycket att välja mellan. Ett slags postsovjetiskt smörgåsbord med allt mellan korv & äggröra till nystekta pannkakor och gräddstrutar. Vi blev mätta men jag saknade pastöriserad ost till frukost. Vågade inte äta den som fanns. Guiden har låtit höra av sig, ska träffas kl 10 för Tour de Moskow!

Äntligen så dök våran guide upp; en liten späd tjej från Ukraina, men hon pratade ialla fall utmärkt svenska. Efter en kort väntan på vår lokala guide Tatiana så tog vi bussen ner till Moskva-floden för en tur med båt. Färden tog ca 90 minuter och tog oss förbi många kända minnesmärken. Vädret var rätt hyfsat och det droppade bara lite grand. Innan lunch hann vi dessutom med en tur till Röda Torget. Vilken upplevelse det var att stå där mitt bland alla byggnader, kyrkor, varuhuset Gum och mausoléet som man både läst om och sett på bild så många gånger. Det var den klart största upplevelsen på denna dagen.
Lunchen bestod av fyra rätter på en "italiensk" restaurang som låg nära torget. Riktigt gott och med rysk service som innebär att allt ska gå så snabbt som möjligt.

Det började regna när vi klev på bussen, tyvärr åkte vi inte så långt, bara "runt kvarteret" till Kreml. Gamla tsarpalatset Kreml var oändligt mycket större än vad vi trott, och det var en mäktig känsla att vandra bland byggnaderna och i dess salar. Vi promenderade längs den av italienska arkitekten uppförda röda muren genom Alexandrovsky trädgården. Började med att titta på livrustkammaren. Såg på bevarade dräkter som burits av tsarer och tsaritsor. Helt osannolik samling av vagnar, framför allt av tsarinnan Elisabeta som älskade diamantdekorerade vagnar. Någon vagn användes bara en gång, och frukten av detta spenderande i överflöd blev att Elisabeta dog med en stor hög obetalda räkningar. Såg en massa guld- och silvergåvor, samt servisen Olympia som Napoleon skänkt till den ryske tsaren. En kopia finns i London. Helt fantastisk servis! Vi såg även en samling Fabergéägg, rikt beströdda med guld och ädelstenar!!! Ett ägg innehöll ett tågsätt i guld och en karta utanpå ägget över Transsibiriska Järnvägen! Tåget gick att vrida igång med en nyckel, då körde den runt ägget!
Besökte Katedraltorget där vi tittade in i två katedraler; en med silverljuskronor som en gång varit häststall, samt en begravningskatedral. Såg det fantastiska klocktornet med tsarklockan liggande bredvid, den som sprack och aldrig har ringt. Såg även tsarkanonen - av någon anledning riktad mot president Putins arbetspalats...
Åkte metro tillbaks till vårt hotell, fick välbehövlig middag. Tog promenad till redan stängd marknad och satte oss sedan för att lämna rapport till omvärlden på internetcafé.

Resdag 1 Moskva 16 juli

Har äntligen kommit till Moskva och vårt hotell i gamla OS-byn. Guiden har vi ännu inte träffat, skulle ha mött oss på flygplatsen men fanns ej där. Så vi träffade de andra i gruppen och chartrade en buss och for iväg. Bor i Gamma-huset i snusbrunt hotellrum. Middag är i alla fall bokad kl 20, efter det vet vi ingenting.

Alla var nere till middagen (till och med de två vi saknade vid flygplatsen) utom guiden. Maten var hur som helst helt ok med tre rätter, varav vi hade panerad kyckling till huvudrätt. Vi satt tillsammans med ett par i 60-årsåldern från Lund. Det var trevligt och vi delade en flaska ryskt rött vin (smakade rätt ok, lite som vin i Grekland). Vi hämtade ut våra pass i receptionen. Helene fick nästan ut hela gruppens alla pass. Vi fick efter många turer reda på att vår reseledare var på väg till hotellet, men efter att ha väntat i 10 ryska minuter (30 svenska), så bestämde gruppen sig för att gå och lägga sig istället.

Sibirien

Sibirien Är nu i det inre sibirien, grönt och backigt. Var tidigare stängt för människor från väst. Mycket slitna hus här. Ser inte mkt folk i småbyarna, men desto mer potatisodlingar vid varje litet hus. I morgon tidigt blir det tågbyte pga översvämning i irkutsk.

Helene & Jonas

Har nu kommit till asien

Har nu kommit till asien

Har nu kommit till asien, men fortf i ryssland. Har passerat ural i natt. Kokt höna och potatismos till frukost. Allt är så ryskt och nedgånget längs banan. Odlas mycket potatis överallt.

Kram jonas och Helene

Moskva

Hej alla

Har kommer en rapport fran moskva. Vi kan sammanfatta dagen och gardagen med att i ryssland far man ordna en del sjalv aven om det sags att allt ar ordnat fran sverige.

Igar nar vi ankom moskva stod vi i ko i en timme for passkontroll. Nar vi kom genom denna skulle vi mota var guide, men ingen guide fanns dock en massa svenskar pa samma resa. Efter en timmes vantan utan guide beslot vi att ordna en buss sjalva och ta oss till hotellet. Taxichaffisarna var hjalpsamma men de ville tjana pengar. Fick pruta!

Kom fram till hotellet och dar visste de om att vi skulle komma. Ingen kontakt med guide forst men sen fick vi ett telefonnummer till mannen pa resebyran och allt ordnade sig dagen efter.

 

Idag har vi tagit en tur pa floden med bat och sett manga fina byggnader. Har varit pa Roda Torget, som betyder vackra torget egentligen. Har aven sett flera kyrkor inifran som nu ar museum, har aven tittat pa livrustkammaren med bla faberge-agg!!! Helt otroligt vilka skatter som bevarats, inte konstigt det blev revolution...

 

Guiden ar mycket kunnig, men har lite dalig koll pa vad som ar arrangerat fran sverige eller inte. Sa vi far ofta kolla upp fakta pa egen hand, och vi har oftast ratt.

 

I morgon ska vi till gagatan arbat och shoppa lite, sen kliver vi pa taget pa sena kvallen.

Far se nar nasta rapport kommer!

 

Kram & halsningar

Helene & Jonas

---

Dags att byta ringsignal? MSN Mobilkul

Tankar till vänner och familj i Libanon

Tänker på er mina vänner och min libanesiska "familj" i Libanon och i Sverige. Hoppas ni alla är i säkerhet och att orosmolnen blåser bort snart. Det gör så ont att en så vacker fågel Fenix återigen blir sårad.
Kramar
Helene

Planerad resrutt TransSib 2006

För kalenderbitare kommer här vår planerade resrutt; såvida vi inte tar fel på någon av tidszonerna längs resan eller missar tåget i Omsk eller någon liknande fadäs

16 juli Moskva
17 juli Moskva; Kreml & Båttur
18 juli Moskva; Tretiakovgalleri & Shopping. Avfärd med Transsibiriska Järnvägen
19-22 juli Transsibiriska Järnvägen; Nizhnij Novgorod, Jekaterinburg, Omsk, Perm, Irkutsk med Bajkalsjön
23 juli Mongoliet; Ulan Bator
24 juli Mongoliet; Tälta på camp på taigan
25 juli Mongoliet; kvar på campen
26 juli Mongoliet; Ulan Bator
27 juli tillbaks på Transsibiriska Järnvägen
28 juli Beijing
29 juli Beijing; Förbjudna staden, Sommarpalatset & Himmelens Tempel
30 juli Beijing; Kinesiska muren, Ming-gravarna & cloisonnéfabrik
31 juli Beijing; Shopping & Pekingoperan
1 augusti Hemfärd

/Helene & Jonas

Här är ärtan

Dags att säga Hej! till alla efter att ha offentliggjorts den 2 juli. Jag dyker upp någon gång i mitten av januari.
So long!
/Helene & Jonas

Tankar från bröllopsdagen 1 juli 2006

Det var en fantastiskt dag, runt 24 grader, sol och blå himmel, lite lätt bris. Bröllopsdagen började tidigt med besök hos frissan, då jag blev inrullad i spolar och stor sjal. Sedan åkte jag med min pappa för att hämta brudbuketten. Hem till föräldrarna för att fylla på energiförrådet med lunch, satt själv i skuggan i trädgården och bara andades lugn. Det var skönt att vara själv med sina tankar en stund. Sen la jag makeup själv, den blev faktiskt väldigt bra. Åter till frissan för en och en halv timmes läggande av frisyren, brudkronan sattes på plats och jag började känna mig väldigt förändrad. Ut i frissans kök och på med alla smycken, vita strumpor, strumpeband, brudklänningen, den magiska figurformande underkjolen och brudskorna. Frissan fixade till frisyren lite till och sen kom min blivande make och hämtade mig. Han var klädd i jaquett med blå plastron och var så fin. Han bara log mot mig och tog min hand.
Iväg i den stora bilen med brudnäbbarna; mina döttrar, och bestman som chaufför. Jag fick hela baksätet för mig själv. Underkjolen gjorde mig nästan dubbelt så bred när jag satt ner.

Vid havet, Skånes sydkust, var det dags för fotografering. Fotografen gjorde ett mycket bra jobb, kändes inte dumt på något sätt och jag tror att risken är mycket liten att det blir väldigt stela bilder. Det tar ju ett tag innan bilderna kommer. Sommaren har sina egenheter, det började klia som bara den på ryggen en gång, då fiskade min blivande man upp en liten myra som förirrat sig bland krinolinerna!

Så for vi iväg till vigselplatsen, vi kunde köra i långsamt tempo dit för att komma precis i rätt tid. Vi for om festlokalen för att lämna in någon väska på vägen, så god marginal fanns. Kom till Kåseberga i exakt utsatt tid, och körde in på den lilla slingrande vägen i byn, som snart blev ännu mindre. 4 damer blev touchade av bilen i sista svängen innan vägbommen men de verkade knappt märka vår existens... Märkligt! Massor med folk gick i vägen på väg upp till Ale stenar när vi kom åkande och alla tittade förstås nyfiket in i bilen. Fram kom vi slutligen till den sista färisten där vi parkerade bilen, alla klev ur och kläderna ordnades till en sista gång. Så många veck blev det inte på klänningen. Sen tågade bröllopsföljet fram till Ale stenar där släkt, vänner, musiker och vigselförrättare väntade. Det kändes som om vi var huvudpersonerna i en film just då. Det var gott om turister och vi blev fotograferade av många redan på väg till ceremonin. I luften ovanför oss flög glador och lärkor drillade. Havet glittrade och hade en speciell nyans som det sällan har. När vi kom fram tog vigselförrättaren emot oss nästan som med öppna armar vid mitt hemsydda hjärta av vadmal, det kändes tryggt i en annars pirrig stund. Vi lyssnade till sången och musiken, och allt vi i förväg valt ut kändes så rätt i stunden. Så var det dags för våra löften, löften som vi skrivit i förväg men inte visat för varandra. Det var en mycket laddad stund, jag hade svårt att höra ens vad jag själv sa, men vi har sparat löftena efteråt. Vi svarade rätt på alla frågor, dvs JA! Ringväxlingen gick lite trögt då värmen gjorde att vi var lite svullna, men efter att vi båda fått ta i satt våra vigselringar på plats!
Dags för gratulationer av släkt och vänner, då lade sig turisterna inte i längre. Under ceremonin stod de på avstånd och lyssnade på musiken och tittade på oss, men det bekom ingen i bröllopsföljet. Ris och blomblad kastades i massor och vi kramade om varenda en. Det är ju lite speciellt att komma allra sist, man hinner inte hälsa på en enda en. Och alla var ju komna för vår skull.
Efter att ha dröjt oss kvar ett bra tag för att hinna prata med alla drog vi oss tillbaks mot bilen och åkte till festen. Festen kan sammanfattas i god mat, många tal, spex och härlig dans natten lång.

Som slutknorr kan nämnas att jag och min nyblivne make dagen efter lämnade över överraskningen att vi väntar barn i januari, vilket givetvis orsakade nytt kram- och grattiskalas!
Bröllopsdagen blev den vackraste dagen i livet!
/Helene

Mer gravid

Med överståndet bröllop, godkänd NUPP-undersökning och de 3 första månaderna bakom oss, börjar vi känna oss mer gravida. Magen börjar ta plats nu efter att brudklänningen inte längre behöver passa, men H kan fortsätta ha sina vanliga jeans. Nätterna är lugna, sover oftast hela natten i ett sträck. Skönt!!
Lite funderingar har vi inför resan vi snart ska företa oss. Åker transsibiriska järnvägen i slutet på denna vecka. Vi får ta en dag i sänder och se hur vi mår. Finns väl ingen större risk att H ska börja må sämre igen, det här är ju den lugna trimestern vi gått in i. /Helene & Jonas

Graviditet i all ära

Graviditet i all ära, men inte kan jag träna som jag vill och det jag vill. Detta känns enormt jobbigt. Jag är i vanliga fall mycket aktiv; tränar flera gånger i veckan. Löpning, cykling, crawl, tango, osv. Har gjort en Tjejklassiker, två Vätternrundor, flera andra cykellopp och skulle gärna vilja göra en Svensk Klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet). Men nu är ju magen i vägen. Är nu i vecka 15 och har redan ökat 5 kg i vikt, hur ska detta sluta? Efter mina två tidigare graviditeter tog det fem år innan jag var i form igen, jag gruvar mig för hur det ska bli den här gången. Utgångsläget var ett annat denna gång, magrare har jag aldrig varit, men kroppen verkade trivas med att bli gravid och alla kilon flyger på mig. Känner mig som Michelinmannen redan men kan fortfarande ha mina jeans. Var sitter kilona? Jag har aldrig kunnat banta, det är jag ganska så stolt över. Istället pressar jag vikten med träning och går den långsamma säkra vägen till en någotsånär perfekt kropp. Jag var jättestolt över min fina kropp tills jag blev gravid. Så nu känns det inte bra; kan inte träna något mer än långsamma promenader med hunden. En och annan cykeltur. Inte bränner det något fett inte. Ingen lågintensiv uthållighetsträning… Jag kan inte ens fortsätta med tangon i höst för då kommer magen att vara i vägen. Tango dansar man ju med omfamning. Det blir att göra ett uppehåll ett år. Inte kan man dansa tango under amningsperioden heller. Det känns så himla deppigt. Finns säkert folk som tycker att jag ska trösta mig med att jag är gravid och ska vara glad och stolt över det. Jo glad och stolt är jag och vacker känner jag mig, men samtidigt är jag medveten om vilken tuff resa det blir sedan när barnet väl är fött. Inte ens om ett år från nu kommer jag att vara i grundform… Djup suck...

Ett härligt sommarbröllop

Det var en fantastiskt dag den 1 juli 2006. Runt 25 grader, sol och blå himmel, lite lätt bris.
Bröllopsdagen började tidigt med besök hos frissan, då jag blev inrullad i spolar och stor sjal. Sedan åkte jag med min pappa för att hämta brudbuketten. Hem till föräldrarna för att fylla på energiförrådet med lunch, satt själv i skuggan i trädgården och bara andades lugn. Det var skönt att vara själv med sina tankar en stund. Sen la jag makeup själv, den blev faktiskt väldigt bra. Åter till frissan för en och en halv timmes läggande av frisyren, brudkronan sattes på plats och jag började känna mig väldigt förändrad. Ut i frissans kök och på med alla smycken, vita strumpor, strumpeband, brudklänningen, den magiska figurformande underkjolen och brudskorna. Frissan fixade till frisyren lite till och sen kom min blivande make och hämtade mig. Han var klädd i jaquett med blå plastron och var så fin. Han bara log mot mig och tog min hand. Iväg i den stora bilen med brudnäbbarna; mina döttrar, och bestman som chaufför. Jag fick hela baksätet för mig själv. Underkjolen gjorde mig nästan dubbelt så bred när jag satt ner.
Vid havet, Skånes sydkust, var det dags för fotografering. Fotografen gjorde ett mycket bra jobb, kändes inte dumt på något sätt och jag tror att risken är mycket liten att det blir väldigt stela bilder. Det tar ju ett tag innan bilderna kommer. Sommaren har sina egenheter, det började klia som bara den på ryggen en gång, då fiskade min blivande man upp en liten myra som förirrat sig bland krinolinerna!
Så for vi iväg till vigselplatsen, vi kunde köra i långsamt tempo dit för att komma precis i rätt tid. Vi for om festlokalen för att lämna in någon väska på vägen, så god marginal fanns. Kom till Kåseberga i exakt utsatt tid, och körde in på den lilla slingrande vägen i byn, som snart blev ännu mindre. Massor med folk gick i vägen när vi kom åkande och alla tittade förstås nyfiket in i bilen. Fram kom vi slutligen till den sista färisten där vi parkerade bilen, alla klev ur och kläderna ordnades till en sista gång. Så många veck blev det inte på klänningen. Sen tågade bröllopsföljet fram till Ale stenar där släkt, vänner, musiker och vigselförrättare väntade. Det kändes som om vi var huvudpersonerna i en film just då. Det var gott om turister och vi blev fotograferade av många redan på väg till ceremonin. I luften ovanför oss flög glador och lärkor drillade. Havet glittrade och hade en speciell nyans som det sällan har. När vi kom fram tog vigselförrättaren emot oss nästan som med öppna armar vid mitt hemsydda hjärta av vadmal, det kändes tryggt i en annars pirrig stund. Vi lyssnade till sången och musiken, och allt vi i förväg valt ut kändes så rätt i stunden. Så var det dags för våra löften, löften som vi skrivit i förväg men inte visat för varandra. Det var en mycket laddad stund, jag hade svårt att höra ens vad jag själv sa, men vi har sparat löftena efteråt. Vi svarade rätt på alla frågor, dvs JA! Ringväxlingen gick lite trögt då värmen gjorde att vi var lite svullna, men efter att vi båda fått ta i satt våra vigselringar på plats! Dags för gratulationer av släkt och vänner, då lade sig turisterna inte i längre. Under ceremonin stod de på avstånd och lyssnade på musiken och tittade på oss, men det bekom ingen i bröllopsföljet. Ris och blomblad kastades i massor och vi kramade om varenda en. Det är ju lite speciellt att komma allra sist, man hinner inte hälsa på en enda en. Och alla var ju komna för vår skull. Efter att ha dröjt oss kvar ett bra tag för att hinna prata med alla drog vi oss tillbaks mot bilen och åkte till festen. Festen kan sammanfattas i god mat, många tal, spex och härlig dans natten lång. Bröllopsdagen blev den vackraste dagen i livet! Som slutknorr kan nämnas att jag och min nyblivne make dagen efter lämnade över överraskningen att vi väntar barn i januari, vilket givetvis orsakade nytt kram- och grattiskalas!

Pirrig brud

På lördag är det dags för vårt bröllop. Vi har slaviskt följt vår planering, ändå är det en del smågrejer som återstår. Skrivartonern tog slut i lördags, hoppas att de hinner skicka en ny annars ligger festprogrammen löst till... DJ ska höra av sig i veckan för en sista check inför festen ( jag hoppas verkligen att han inte kommer att spela någon dansbandsmusik). Hoppas att brudklänningen kommer att passa. Har ju varit lite pirrigt nu när magen växer lite för varje vecka... Än så länge har det gått bra, annars är det slimline korsett eller nåt som får bli en akut lösning. Ska cykla eller promenera varenda dag den här veckan, det blir minst 1 mil om dagen. Kanske slimmar häcken lite;-) Ska äta nyttigt denna vecka men inte banta (dels finns ju bebben där, dels har jag aldrig kunnat banta). Och så ska jag klippa till och sy det röda hjärtat som blir vår vigselmatta! Har inte hunnit förrän nu! Och sen ska brudtalet skrivas, jag har inte ens skrivit ett utkast än... Bröllopsvalsen har vi övat på, har tagit privatlektioner - men det ska ju sitta ändå och vår instruktör kommer inte att stå i ett hörn av dansgolvet och ge oss instruktioner på lördag. Annars är det mesta lugnt. Hur ska detta gå??? Det viktigaste av allt är att jag och min blivande make blir vigda tillsammans på en plats som använts sedan urminnes tider i närvaro av våra familjer, släkt och vänner.

Farligt svammel

I jobbet som sjuksköterska utsätts man för känslomässig stress och påfrestningar, inte alla förutsägbara. För inte så länge sedan åkte en sjuksköterska fast för att hon lagt ut alltför mycket detaljer om en patient i ett diskussionsforum på nätet. Patienten identifierades av en släkting och det blev sak av det hela. Fel agerat av sjuksköterskan tycker jag också, men förstår att man måste få lätta på trycket någonstans. Arbetsgivaren har ju ett självklart ansvar här, men det är långtifrån alla ställen som har tex handledning. Det finns på mitt jobb, men ändå har man det största ansvaret själv att må bra. Klarar du inte av att hålla distans i längden får det bli ett annat jobb. Jag märkte själv att det blev jobbigt då när min svärfar var döende, då blev mina arbetsuppgifter lite för krävande rent känslomässigt. Nu har det gått en tid och jag är tillbaks i banan igen. Jag skulle aldrig våga diskutera ens smådetaljer kring mina patienter eller deras familjer, inte ens hemma. Nog med svammel, tillbaks till jobbet !

Back to basic á la mormor

jobbet som sjuksköterska utsätts man för känslomässig stress och påfrestningar, inte alla förutsägbara. För inte så länge sedan åkte en sjuksköterska fast för att hon lagt ut alltför mycket detaljer om en patient i ett diskussionsforum på nätet. Patienten identifierades av en släkting och det blev sak av det hela. Fel agerat av sjuksköterskan tycker jag också, men förstår att man måste få lätta på trycket någonstans. Arbetsgivaren har ju ett självklart ansvar här, men det är långtifrån alla ställen som har tex handledning. Det finns på mitt jobb, men ändå har man det största ansvaret själv att må bra. Klarar du inte av att hålla distans i längden får det bli ett annat jobb. Jag märkte själv att det blev jobbigt då när min svärfar var döende, då blev mina arbetsuppgifter lite för krävande rent känslomässigt. Nu har det gått en tid och jag är tillbaks i banan igen. Jag skulle aldrig våga diskutera ens smådetaljer kring mina patienter eller deras familjer, inte ens hemma. Nog med svammel, tillbaks till jobbet !

Lära känna nya grannar

God morgon! Tänkte på det Wilma skrev igår om nya grannar. Vi flyttade ju till vårt hus för en månad sen, så vi är ju nya grannar. Ska tänka igenom hur det har varit... Det känns nog som om vi blivit bra välkomnade hit. Vi har ju en brun labrador som ska ut i tid och otid, och nu när det börjar våras är alla ute i trädgårdarna eller byter däck på bilen när man går på hundpromenad. Gimli är en riktig isbrytare, vill hälsa på alla utan att jag ens fått syn på dem, viftar glatt på svansen och flåsar upphetsat mot dem. Så visst har det gått undan att lära känna alla runt oss. Kanske är svårare för de utan hund, då måste man ju anstränga sig lite initialt. God hjälp att grannarna då tittar förbi och säger hej, jag heter det och jag bor där. Behöver inte vara så krångligt. Vår granne till höger kom förbi första gången bara för att påminna om att vi skulle ta ut soptunnan då det var tömning morgonen efter (hade vi ju ingen aning om vilken dag det var) - jättebussigt!!!

Dela sista tiden

Mycket har hänt sedan sista inlägget. Min svärfar var döende och vi tillbringade mycket tid med honom på hospice. Det är speciellt att dela sista tiden med någon, lika speciellt som att tillbringa mycket tid med en liten bebi. Jag arbetar ju med svårt sjuka patienter, men det var ganska stor skillnad att finnas på andra sidan som närstående. Alla intryck förstärks och upplevelsen blir något man inte kan lämna omedelbart. Det var skönt att vara vid svärfars sida, hand i hand med min blivande make. Det kändes att han var trygg när vi var där, och därför valde han att dö när vi fanns där med honom. Jag har egentligen inte träffat honom så mycket och därför heller inte lärt känna honom direkt, men vi tog igen den tiden vi kunde den sista tiden. Det var skönt att ha ett möte människa till människa, och kunna dela med sig av känslan att inte vara rädd. För rädd är nog de flesta människor i den situationen, om man inte har hunnit förbereda sig på att ens tid är kommen. Jag hade tänkt sitta ner och prata med honom om döendet i förväg, men hans sjukdomsförlopp var snabbt och tiden saknades till detta. Han var inte medvetande sista dygnet men hörde allt vi sa. Jag sa till honom att släppa taget och strax efter dog han. Märklig och stark upplevelse. Nu så här i efterhand när begravningen är över är jag både ledsen att min svärfar inte kommer på bröllopet och för min blivande mans skull. Det är dessutom tråkigt att inte kunna prata världsliga saker med en man som ingen slog på fingrarna när det spelades TP.

Påskfirande i ny trädgård

Så har vi då flyttat till huset i våra liv, huset där vi förhoppningsvis kommer att tillbringa många fina år framöver. Det har aldrig varit så många som hjälpt oss att flytta, varför det blev en mycket trevlig dag! Som inflyttare var det inte en dag som följdes av ryggont och andra krämpor, utan en dag som avslutades med en varm brasa i vänner och familjs sällskap. Ordnat till har vi gjort i rekordfart, men vi är nog sådana både min blivande make och jag, som vill röja upp och komma i ordning. Så till trädgården. Från den gamla kolonin flyttades lite växter och ett par buskar och sen satte vi igång att fixa till nya trädgården på påskdagen. Ett trevligt nöje mitt i påsken. Rabatter utökades och gräs flyttades till luckorna i gräsmattan, och ett par timmar senare var vi stolta över resultatet. Nu längtar vi bara tills det börjat växa ordentligt så vi ser resultatet! Sådde även lite gräs på ett par områden, och nu vräker det ner regn så lycklig av växtglädje är jag. Har införskaffat en varmkompost, något jag längtat efter i flera år, och preparerat den med ris och löv, sen en del trädgårdsavfall så nu är det bara att sätta igång med hushållsavfallet. Får se om man får utmärkelsen Miljö-Maja, i alla fall så gör man en god gärning och får förhoppningsvis fin kompostjord till trädgården om ganska lång tid. Trägen vinner eller hur var det nu?

Om tango

Jag har alltid varit längst i klassen under hela skoltiden. Jag har därför aldrig kunnat spela blyg viol, och under dansundervisningen i skolan fick jag alltid dansa kille. Det bidrog till att jag inte gick på dans framöver. Enromt vad sånt man upplever under skoltiden kan prägla en för år framöver. Men häromåret kände jag ett sånt enormt sug efter att dansa igen, så jag och en kollega anmälde oss till kurs i argentinsk tango. En helt ny värld har öppnat sig och även om jag fortfarande är längre än andra kan jag här sjunka in i musiken och känna mig kvinnlig och sensuell. Det är så himla maffigt!!! Var tvungen att köpa ett par riktiga dansskor efter ett tag, ja med klack, och ska snart på nästa par!! Då min pojkvän lägger en hel del av sin tid på golf, vilket inte intresserar mig, har jag flera danspartners istället. Jag var och dansade igår kväll och längtar redan till nästa gång jag får dansa och njuta till tonerna av Carlos di Sarli.

Varför Afrika? Vems Afrika?

Hemma i min mormors kök fanns en låda som alla njöt av att gräva i. Lådan hette Afrikalådan och innehöll mycket av tidsfördriv såväl som livsglädje för alla som gluttade ner. Naturligtvis får denna min blogg heta Mitt Afrika, då lådan gått i arv men återkommit i olika versioner.
Vi har alla ett föredöme, mitt är min mormor. Jag vet inte riktigt varför men hon fanns alltid där för mig, trygg och med goda råd till hands, försvann alldeles för tidigt men kontakten med henne har jag behållit utan att den blivit patetisk eller styrande.
Lite om mig själv; jag är snart 38 år, har två döttrar och pojkvän, är sjuksköterska och har mycket för mig när jag är ledig bara för att kunna unna mig den där härliga balansen i livet. Såväl träning som hemmagrejer håller mig igång. Crawl, hunden, jogging, argentinsk tango, sömnadsprojekt, bakning, flytten och bröllopet.... mer kommer säkert att följa i bloggen! Så mitt liv försöker jag nog leva som den där Afrikalådan, så innehållsrikt som möjligt, inte långrandigt. Nog hade mormor varit nöjd, förutom för ett par saker...